Nyinflyttad, störtkär och 24 dagar till jul

Andra december

Jag har alltid tyckt att jag passar ganska dåligt i rött, så jag skulle inte säga att jag är speciellt nöjd med färgen på mina arbetskläder. I alla fall var jag inte det i början, men nu börjar jag vänja mig. Det är nästan så att jag tycker att det klär mig, och det är väl tur det. Annars skulle jobbet vara en himla pina.

"Jag ska dra nu, vi ses imorgon!" Det är Lykke från grönsaksavdelningen som pratar med mig i förbifarten. Jag höjer handen och vinkar till svar. Jag ska också gå hem snart, när jag har packat upp de sista mjölkpaketen. Vid det här laget kanske det inte är så himla svårt att lista ut att jag jobbar på Ica. Jag var väldigt skoltrött när jag slutade trean, och till skillnad från Sam och Julia ville jag ut i arbetslivet. Ica var egentligen bara menat att vara tillfälligt tills jag hittar något roligare eller bestämmer mig för att plugga igen, men jag trivs faktiskt väldigt bra. Kanske att jag stannar lite längre ändå.

Att jag gillar det så mycket kan ha att göra med att jag jobbar på Sergels torg. Det är väldigt nära hem (jag kan fortfarande knappt fatta att hem är tillsammans med Jakob) och det är nästan ingen som kommer in i affären som är sig någon annan lik. Det kan bli rätt spännande ibland. Dessutom, och kanske viktigast av allt, så är jag nära Jakob. Ibland på mina lunchraster hälsar jag på honom i min supersnygga röda skjorta, eller så går vi ut och äter någonstans. Det är skönt att ha honom nära de där dagarna kommer då humöret ligger på botten likt en tung sten och man bara känner för att riva ner varenda vara från affärens alla hyllor.

Jag packar upp de sista mjölkpaketen och ställer dem på sin plats i kylen innan jag släpar iväg den tomma kartongen. Äntligen får jag gå hem.

Efter att ha varit inne i en varm affär hela dagen är det långt ifrån skönt att komma ut i den kyliga och mörka decemberkvällen. Jag drar upp jackans luva så långt att den nästan går ner över ögonen för att skydda mig mot snöfallet. Jag hinner inte gå långt innan jag ångrar att jag inte tog spårvagnen. Jag får trösta mig själv med att jag i alla fall får njuta av all julbelysning som lyser likt starka stjärnor över staden och gör den lite mindre mörk och ruskig. Jag har alltid älskat julen, och speciellt alla mysiga lampor. Det är nästan så att jag tar ett glädjeskutt när jag inser att det inte är många dagar kvar nu. 

Även fast jag ibland önskar att julen kom utan totalt mörker och kyla som biter sig ändå in i benmärgen är inte det vad som stör mig mest. Båda två går att överleva. Det som gör varje promenad läskigare än att gå på en svajande bro tjugo meter upp i luften är isen. Fläckvis ligger den och lurar under snön, väntandes på att sätta klorna i sitt nästa byte. Jag kan inte ens räkna hur många gånger under den inte alltför långa vägen hem som jag sätter ner foten och väntar mig fast mark, men istället nästan tappar balansen totalt.

När jag äntligen kommer till trapphuset tar jag emot värmen med öppna armar. Jag känner hur isen i ådrorna börjar tina upp och jag kan återigen böja på mina fingrar, som håller på att återfå sin inte lika röda färg. Det ekar i hela trapphuset, säkert ända upp till taket, när jag stampar med fötterna för att få bort snön som fastnat på mina kängor.

Jag börjar gå upp för trapporna och fram till dörren. När jag öppnar den är det inte bara ljudet av fräsande stekpannor och köksfläktens surrande som möter mig, utan också en lukt så stark att den får mig att nysa. Lukten är inte direkt trevlig heller, snarare som om någon hällt tantparfym över hela lägenheten.

"Jakob, vad har du gjort?" ropar jag, samtidigt som jag drar ner dragkedjan på min jacka. Jakob kommer ut i hallen. Ärmarna på hans långärmade tröja är uppdragna till armbågarna och håret står på ända. Det förvirrade uttrycket som pryder hans ansikte får honom att se så fruktansvärt söt ut. "Vad snackar du om?"

"Det luktar helvete här," svarar jag och drar av mig jackan för att sen hänga upp den på en krok. Jag tar av mig kängorna och ställer dem i skohyllan innan jag rätar på mig och ser på Jakob igen. Han höjer på ögonbrynen. "Tycker du?"

"Ja, det tycker jag."

"Jaha. Jag tycker att det luktar rätt gott i alla fall. Åtminstone tyckte jag det när jag köpte det," konstaterar Jakob. Jag rynkar på näsan. "Allvarligt?"

Han nickar och tar några steg närmre mig. "Men jag köpte det mest bara för att det trots allt är första advent, man brukar ju tända ljus då. Jag tänkte att  om man ändå ska tända ett ljus kan man lika gärna ta ett som luktar gott."

"Det luktar allt annat än gott," säger jag. Jakob flinar och tar det sista steget fram till mig. Försiktigt greppar han tag i kragen på min skjorta - jag gick hem i jobbkläderna - och viskar innan han trycker läpparna mot mina; "Välkommen hem i alla fall."

Och sen står vi där och hånglar, i lägenheten som i en tid framöver kommer lukta svagt av tant. Det är ändå ganska fantastiskt.

Jag vill bara tacka er för alla fina kommentarer ni skrev igår. Har det rätt tufft just nu och det hjälper mer än ni anar. Tack.

Kram <3