Lost Love ~ The Fooo Conspiracy Fanfiction

Kap.17: Now It's Just You And Me

T I D I G A R E

"Vad kommer hen att göra med mig?" Frågar jag. Han slänger ner mig på golvet och ställer sig vi dörren.

"Döda dig" säger han innan han smäller igen dörren.

~

~~~Daniella~~~

När jag kommer hem så sitter Felix på trappan in i höghuset. Så fort jag ser honom så får jag skuldkänslor, jag både ha ringt.

"Hej" säger jag tyst men hörbart när jag står framför honom. Han tittar upp på mig en stund och kollar upp ifrån och ner innan han reser mig upp och drar in mig i hans famn. Att känna lukten av Felix känns tryggt och för en stund så glömmer jag kvällens händelse.

Men så fort han släppt mig så kommer verkligheten tillbaka och allt känns lika hemskt som innan. Utan att säga något så lämnar han mig ståendes här. Jag ser att han går bort till sin moppe och några minuter därefter är han borta. Han lämnar en hemsk och jobbig tystnad när han åker. Ett oavslutat samtal och massvis med frågor. Fast egentligen så har han nog fler frågor till mig än vad jag har till honom. Men mest har jag skuldkänslor. Han har letat efter mig i över en timme och sedan så säger jag inte ens vad det är. Jag både bara vara tacksam att han i huvudtaget var här när jag kom, antagligen bara för att kolla så att jag inte ljög och att jag kom hem. Men på något sätt så vill jag inte gå upp, hem. Jag vill vara heller inte vara ensam men ändå inte med mina föräldrar. Den ända jag vill prata med, vara med, känna närvaron av är Felix. Men han är borta, kanske förgått.

~~~Oscar~~~

Jag letar upp närmsta busshållplats och sätter mig sedan och väntar på bussen. När bussen ska komma det vet jag inte. Anledningen till att jag inte kollar det är att jag knappt kan se något bakom alla tårar som strömmar ner för mina kinder. Jag kanske ända både ha låtit Eleanor förklara. Varför skulle hon säga att hon kunde förklara det om hon inte kunde det? Hon hade bara att sig själv i skiten. Det kanske ända fanns en förklaring. En enkel förklaring som bara jag var dum nog att inte ens lyssna på. Inte ens ge henne en chans. Men jag antar att jag var så ledsen, sårad att jag inte ens tänkte, bara sa precis som jag kände just då. Men på något sätt känns det ändå rätt. Någon stans långt inom mig så känns det rätt.

~~~Fanny~~~

Påväg hem så ringer helt plötsligt min telefon.

"Fanny" svarar jag. Direkt hör jag hur någon gråter hejd löst.

"Felix vad är det som har hänt?" Frågar jag oroligt och försöker få honom att lugna sig, vilket går lite sådär.

"Snälla Felix lugna dig och berätta för mig" säger jag. Efter ytterligare 10 minuter har han lugnat sig och kan berätta vad som hänt.

"Hon vägrade berätta vad som hänt så när hon kom så kramades vi bara och sedan gick jag" säger han.

"Varför gick du?" Frågar jag.

"Hon sa innan på telefon att hon bara hade fixat en sak men aldrig vad" säger han.

"Okej men vänta på att hon kommer och berättar. Svara henne inte förrän hon kommer och berättar, okej?" Säger jag.

"Okej" svarar han.

Jag lägger sedan på och går av bussen. Jävla idiot.

Direkt när jag kommer innanför dörren så springer jag in i vardagsrummet. Pappa sitter med blicken på tv-rutan men flyttar den till mig när jag kommer in. Man det i hans ögon att han är sliten och trött.

"Polisen har varit här. Dem ville prata med dig när du kom hem" säger han.

"Om vaddå?" Frågar jag och sätter mig bredvid honom i soffan.

"Om din mamma" svarar han. "Jag var tvungen att berätta allt om att vi funderat på att skilja oss och varför" han låter ledsen men också fundersamt. Precis som om han inte riktigt vet vad han ska värken säger eller göra och det gör inte jag heller.

❤️❤️❤️2 Dagar Senare❤️❤️❤️

~~~Omar~~~

Ingen har kommit ner hit på 2 dagar. Jag har värken fått mat eller vatten. Jag har bankat och skrikit flera gånger men ingen har kommit ner. Inte ens killen. Egentligen så undrar jag varför han bara inte går till polisen. Men jag antar att han är för rädd.

Jag hör arga röster som är på väg ner. Och helt plötsligt så öppnas dörren. Killen och personen som vi kallar 'kidnapparen' kommer in bråkandes. Kidnapparen slänger en flaska vatten till mig och jag tar snabbt och dricker ur den.

"Men bara gör det" skriker kidnapparen.

"Gör det själv" skriker killen.

"Men vad tror du jag har dig för?" Frågar kidnapparen.

"Ja inte fan vet jag" skriker han tillbaka. Från att ha varit så lugn till såhär arg är faktiskt ganska märkligt. Innan vågade han knappt säga något och nu står han och skriker. Men jag antar att han har fått nog, precis som jag. Helt plötsligt så hörs ett pistolskott och en duns. Jag har varit så inne i mina tankar att jag helt glömt bort att dem står framför mig och bråkar. Eller gjorde för när jag tittar upp så ligger killen på golvet och kidnapparen har en pistol i handen. Hon ger mig en snabb blick innan hon lämnar rummet. Jag kollar på den stackars killen. Även fast jag inte känner eller kände honom så kan jag ändå inte hålla tårarna inne. Han var den ända normala i huset. Nu är det bara jag och kidnapparen kvar och snart är det väl min tur att ligga där precis som han, död.

___________________

Tjenare folket en dag som denna XD

Okej det märks att jag inte sovit på över ett dygn men i alla fall. Nu är jag hääääääär !! Wooohhhoooo !!!

Ja, vet inte vad jag ska skriva xD

Men en sak vill jag säga och det är tack till en alla som röstar och kommenterar. Det betyder verkligen jättemycket för mig! Varje gång jag ser en kommentar blir jag jätteglad.

Okej nu hinner jag inte skriva mer men ..

Ha de gött !✋

//Wilma💋