Trouble

42

Antons perspektiv: 

Jag sitter länge bland träden och väntar på att hon ska komma, kanske fick hon inte brevet? Eller så blev hon påkommen med att smita ut? Efter ungefär en timme reser jag på mig och går mot den höga tegelväggen som jag klättrade över för att komma hit, då ser jag något i ögonvrån och vrider snabbt på huvudet för att se om det var en person. 

Som tur är ser jag ingen som skulle kunna komma på att jag inte hör hit men när jag tittar mot det stora ek trädet ser jag något vitt i en av grenarna, jag kisar mot det och bestämmer mig för att ta ner det. 

Genom lite smidiga rörelser klättrar jag upp och ner i trädet snabbt utan att upptäckas. Pappret är vikt som ett flygplan i min hand och ser ut att vara avrivet från ett block eller bok, jag vecklar ut det i mina händer och ser att det är en sida ur en bok. En rad är understruken med svart penna och jag läser den tyst. 

''Han sa: Kom och ta mig, Hon sa: Dröm vidare''

Jag läser det lilla stycket om och om igen för att försöka förstå, Alice hjälp mig. Du vet att jag inte klarar av dina gåtor. Sedan kollar jag på resten av sidan och ser något längst ner i samma penna som den understrukna raden och läser det också högt.

''Dags att försöka hårdare, min vän. Men se till att du förtjänar det du jagar'' återigen läser jag det om och om igen för att försöka lista ut vad det är hon försöker säga. Det är klart att det är Alice som har skickat ut detta genom sitt fönster. 

Hon vill att jag ska försöka hårdare och det är precis vad jag ska göra, oavsett om jag förtjänar dig eller inte, ibland måste man vara ovärdig det för att bli värdig det och förändras. Om ni förstår vad jag menar, nu ska jag ta tillbaka min tjej och aldrig släppa henne. Vad säger ni? Leva lycklig i alla sina dar?

Louise perspektiv:

Efter några dagar med lugn och ro på ett hotellrum med min man och dotter behöver jag åka till polisstationen för att lösa hela denna röran. Första natten sov jag extremt bra för att jag var så trött men varje natt efter det har mardrömmarna bara blivit värre, till och med så dåligt att Niklas har börjat sova med öronproppar för att slippa mitt ständiga skrikande när jag vaknar. På morgonen är jag alltid så hes att jag inte kan prata. De runt om mig försöker göra allt de kan men inget hjälper bilden av pistolhuvudet riktat mot min tinning och skulle döda mig på en halv sekund genom att hålla inne en liten spak, lika lätt som att släcka en lampa skulle han kunnat tagit mitt liv. 

Jag funderade ett tag på att prata med någon om det men är rädd att jag skulle svimma eller att min röst skulle svika mig precis när jag börjar prata. Jag kommer nog aldrig bli kvitt dessa tankar, som att varje gång jag stänger mina ögon ser jag han stå där med sitt sjuka flin och något slags vapen i händerna. Men det värsta är att Alice alltid är där, står och ser på med besvikelse, rädsla eller sorg. Alla som är föräldrar vet att det är den värsta mardrömmen, att de ska se på en med någon av dem 3 känslorna. Hur många gånger jag än försöker intala mig att hon inte var där och hon inte är besviken med mig kan jag inte sluta se henne där. 

---

Framme vid stationen stryker jag mina svettiga händer mot låren och går upp till receptionen för att veta vart jag ska gå.

''Jag skulle in på ett förhör, eh mitt namn är Louise Jones'' säger jag nervöst och personen bakom disken är en kvinna i 50 årsåldern med mörkbrunt kort hår och ser ut att avsky sitt jobb, kul. Hon säger uttråkat att jag ska sätta mig i väntrummet och så kommer det någon och hämtar mig om en stund, jag gör som hon säger jag sätter mig för att vänta.