Kapitel 2-Aiden

436 11 9
                                    

Svart, svart, svart och så lite vitt. Jag började komma tillbaka till medvetandet.

Jag öppnade sakta ögonen och det skumpade till. Jag sitter i en bil, jag ska gnugga till ögonen så jag ser normalt, men dom sitter fast. Dom sitter fast bakbundna och fötterna också, repet skär in i huden och jag måste bita mig i läppen för att inte börja gråta. Fast istället för att börja gråta smakar det järn i munnen. Jag bet sönder min läpp. Vad gör jag här? Och hur kom jag hit? Skulle ha lyssnat på pappa och stannat hemma och pluggat istället för att gå till Pelle.

-Kolla om Shanice är vaken.

Ja, mitt namn är Shanice, ovanligt jag vet. Mannen som sa det hade en grov röst och gav mig rysningar över hela kroppen. Jag blundade snabbt och lossades sova när dörrarna till bagaget i skåpbilen öppnades. Morgonsolens ljus träffade mina ögonlock och dom blev röda inuti (ni vet hur det ser ut när man blundar och det är ljust eller sol) är det redan morgon? Mina minnen kom tillbaka. Rosen, rosen som luktade för sött. För sött för en ros, sedan hade jag svimmat. Mannes ansikte kunde jag inte komma ihåg, antingen en minneslucka eller så skymde han det.

-Hon är medvetslös ännu, Caleb. Hur ska vi få in henne i flyget utan att nån märker? Sa en lite klenare röst.

-Är du dum Hannes? Hon sover inte. Ibland frågar jag mig själv varför för fuck saké du är med här ens? Varför måste jag alltid dras med dig? Sa Caleb, som han tydligen hette.

Jag började andras snabbare, dom visste att jag var vaken. Någon av dom tog tag i min arm och drog ut mig. Jag slog upp ögonen och möttes av solen. Ögonen blev snabbt van vid solen, och jag kollade på dom två männen. Dom var ursnygga! Tvillingar!

-Hejsan jag heter Hann.... var tydligen Hannes påväg att säga innan Caleb armbågade han i sidan. Han sa något på något språk till Hannes, kanske Spanska eller italienska.

Caleb tog ett hårt tag om min arm och viskade i mitt öra.

-Du är tyst och följer med oss, annars slutar det med att vi kommer döda dig.

Jag blev stel när jag säg Calebs pistol i byxan, sedan släpade dom in mig i flygplatsen. Jag var som paralyserad och fattade inte vad som hände förens dom slängde in mig i ett flyg. Dom slängde in mig i ett litet rum med en säng i.

-LÅT MIG GÅ! jag skrek så högt jag kunde.

Bankade och slet på dörren ut, paniken tog tag och jag började hyperventilera. Jag kommer dö. Jag kommer dö. Jag kommer dö. Jag kommer dö.

-Ehh, jag får igentligen inte prata med dig, men jag vill bara säga att vi är påväg till USA.

Hör jag Hannes mumla på andra sidan dörren.

Jag får mer panik, USA? Ska vi dit? Jag kommer svimma. Sakta känner jag att jag blir medvetslös.

———

Mina ögon öppnas sakta, jag märker att jag sitter på en stol. Bakbunden igen, denna gång är repen hårdare runt armarna. Som att någon inte vill att jag inte ska komma lös till varje pris. Jag hör nånsin som kommer närmare och närmare dörren, den öppnas och ljuset bländar mina stackars blå ögon. Vid dörren står den snyggaste, bokstavligt talat, den snyggaste killen jag någonsin sett. Mörkt brunt hår, ögon som är svarta, hans ganska mörka hud förklarar att han kommer från Spanien/Italien/Frankrike någonstans därifrån. Hans käkben kan man skära sig på och man muskler kan man inte ens diskutera.

Han kommer snabbt fram till mig och jag märker att min min är öppen. Jag stänger den snabbt och försöker få ett pokerface så jag inte ser ut som en efterhängande tjej på en fest.

My Gangsterman!Where stories live. Discover now