ROSIE ›› N.H

T J U G O

Ett svagt, men också ledsamt leende spred sig över hennes läppar samtidigt som hon försiktigt nickade. Jag nickade lätt till svar innan jag fortsatte;
"Do you trust me when I say that I'll be back?"
Jag kunde se tveksamheten spegla sig över hennes ansikte innan hon försiktigt nickade, hon var alltså rädd för att jag inte skulle komma tillbaka. Tårarna trängde sig på, jag fick svårare att andas och allt jag ville göra var att ta med Rosie härifrån, åka långt bort och bara vara tillsammans.
"Don't cry.. I don't think I'll be able to let you go if you start crying now.."

Hennes ord var skakiga, hennes ögon tårade som mina och ett svagt leende spred sig över mina läppar. Min Rosie.
"Marry me."
Orden lämnade mina läppar fortare än vad min hjärna hann registrera men orden innehöll ett löfte som jag aldrig skulle bryta. Jag skulle älska henne tills döden skiljde oss åt.

ROSIES P.O.V

Jag trodde nästan att vi skulle ha pratat tills käkarna gjort ont, att vi skulle ha försökt prata oss igenom allt som fanns att prata om men istället hade vi varit tysta. Bara kollat på varandra och hållit varandras händer. Men det var kanske det just vi behövde, tystnaden men också den lilla närheten.

Att Niall skulle åka var hemskt, det gjorde ont i hjärtat av att bara tänka på det. Jag hade redan gått igenom varje scenario som kunde ske och beskedet som kom tillbaka till mig var inte positivt många gånger. Men jag visste att jag inte kunde tänka så, jag kunde inte ta sorgerna på förskott. Men ovissheten om hur länge han skulle vara borta, om han ens skulle komma tillbaka, det var det svåraste. Att inte få somna bredvid honom, vakna bredvid honom eller komma hem till honom efter jobbet, det skulle bli konstigt. För jag skulle helt plötsligt vara ensam, helt ensam.

Resan till flygplatsen hade som hemma varit tyst, vi hade hållit hand och jag hade försökt att inte brista i gråt. Jag visste att det bara skulle göra det värre för Niall ifall jag grät, men jag visste inte heller hur mycket längre jag kunde hålla kvar tårarna inom mig. Att kliva ur bilen och att bara ta sig in på den stora flygplatsen, fick mig att vilja kollapsa på stället, bara för att få Niall att stanna kvar hos mig. Hans bag hängde över min ena axel, hans hand höll hårt om min och jag hade redan uppmärksammat den lite större gruppen en bit framför oss när Niall helt plötsligt stannade till. Med höjda ögonbryn så vände jag mig om emot honom samtidigt som han greppade min lediga hand, kramade om dem.

Att han ens frågade om jag älskade honom, fick mig att vilja brista ut i skratt men det var inte rätt tillfälle. Jag nickade sakta medan ett svagt leende spred sig över mina läppar men jag visste att leende speglade så mycket mer än glädje. Hans andra fråga om jag litade på att han skulle komma tillbaka fick mig att återigen tänka på de scenarion jag tänkt på tidigare på morgonen. Hur jag fått ett samtal om att Niall inte längre levde eller att han spårlöst försvunnit.

Jag insåg att jag inte svarat på hans fråga då mina tankar tagit upp min uppmärksamhet och jag nickade slutligen, tveksamt men det var så jag kände. Jag kunde inte lita på att han skulle komma tillbaka, varken hel eller i.. delar. Att se honom, tårögd och samtidigt så vacker fick det att hugga så hårt i bröstkorgen, jag kunde inte låta honom gå. Tårarna hade även hittat sin väg till mina ögon och skulle när som helst börja rinna ner för mina kinder.
"Don't cry.. I don't think I'll be able to let you go if you start crying now.."
Min röst var skakig och svag men ändå så spred sig ett svagt leende över mina läppar, varför visste jag inte. Jag vek försiktigt undan med blicken och försökte mig på ett djupt andetag när hans plötsliga och känsloladdade ord nådde mina öron;
"Marry me."

Sakta vände jag tillbaka blicken till honom, hjärtat rusade i bröstkorgen på mig medan jag försökte förstå vad som precis hänt. Jag visste så väl svaret på min fråga, men jag kunde inte få fram ett svar, jag kunde inte. Det var som att det var totalt stopp mellan min hjärna och tal centrat, för jag kunde inte. Allt jag kunde göra var att kolla på honom, hans tårögda ögon som kollade på mig, och jag som kollade på honom.

Gifta mig med honom. Han måste vara galen och desperat som tror att jag ska sitta kvar här och vänta på att han ska komma tillbaka i en hel del och placera en ring på mitt finger.
"Yes."
Jag hann knappt reagera på att ordet lämnat mina läppar innan Niall drog mig tätt intill, hans läppar hårt pressade mot mina. Våra sammanlänkade händer sökte sig nu sin egna väg och snart hade jag armarna kring hans nacke medan jag besvarade hans kyss.
"When I get back, then I'll give you the biggest ring and the biggest wedding ever.."
Hans viskning var låg och hans panna pressade sig försiktigt emot min. Tårarna hade nu hittat sin väg ner för mina kinder och återigen kunde jag bara nicka, att försöka sig på att tala skulle bara sluta i ännu mer tårar.

Att säga hejdå var något jag inte ville göra, men jag visste att jag behövde. Att se honom sakta men säkert röra sig bort mot den större gruppen med människor. När han väl kom närmare så möttes han av ett par killar som verkade välkomna honom, men det var också då mitt inre skrek åt mig att gå. Och det gjorde jag.

När jag väl kommit ut till bilen igen, satt mig och knäppt på mig bältet så rann bägaren över. Tårarna rann snabbare ner för mina kinder, andan fastnade i halsen och allt jag önskade var att Niall inte skulle åka.