A new point of view

prolog del 1

Lucys perspektiv

"Vi åker nu!"

"Hejdå mamma och pappa, ha det så bra i Grand Canaria". Idag åker mina föräldrar dit och kommer stanna där i 2 veckor. Om det inte hade varit för skolan hade jag kunnat följa med och istället måste jag stanna hemma och ta hand om min skitunge till syster. Jag är avundsjuk.

Jag vinkar hejdå till mina föräldrar genom fönstret och beger mig sedan till mitt rum för att göra mina läxor. Det vanliga jag gör.

...

Jag tittar på klockan som precis slagit 18:00. Det är 3 timmar sedan mina föräldrar stack. Jag har inte haft någon middag än och Polly är nog rätt så hungrig.
"Polly vi måste ta och göra mat nu!"

"Du kan göra maten själv, jag är faktiskt upptagen med starstable" är vad den där lilla skiten svarar.

"För engångs skull kan du väl ändå ta och hjälpa mig, det skulle kunna vara lite syster syster tid" säger jag lite hoppfullt, vi två spenderar ingen tid alls tillsammans.

"Du tror att jag skulle slösa min tid på att vara med dig? Nu är du lite naiv". Efter hon säger det ger jag totalt upp på hoppet på att kunna spendera lite tid med henne. Jag får ta och göra maten själv.

...

"Maten är klar!" Jag orkar inte vänta på Polly, utan sätter mig och äter så fort jag lastat min tallrik med pasta bolognese. Om maten har kallnat innan hon kommer, so be it. Hennes egna fel.

Inte förrän jag är klar kommer hon. 34 minuter efter jag sa till. Är hon seriös. Hur länge kan man ens hålla på med Starstable, jag skulle fan bli galen redan efter 1 minut.

"Maten är ju kall, om mamma var här så skulle hon hålla den varm för mig" Okej men nu undrar jag faktiskt. Är hon seriös???

"Kan du vara lite tacksam eller!? Jämfört med när mamma och pappa är här så kommer du faktiskt på direkten när de ropar. DU KOM 34 MINUTER EFTER JAG SA TILL, VAD FAN TROR DU?" Innan hon hinner svara går jag snabbt tillbaka till mitt rum och låser dörren. Hon skulle säkert ändå bara svara på ett drygt sätt som hon alltid gör ändå. Då jag inte vill höra mer av hennes bullshit så är det väl bara att gå och sova.

...

Dagen därefter har jag skola så jag tar mig upp kl. 7 på morgonen. Gör Det vanliga, går upp, klär på mig, äter frukost, borstar tänderna m.m och beger mig sedan hem ifrån. Det är en 40 minuters busstur. Polly klarar sig själv right? Hon är ju ändå 12.

Dagen går okej, för vem gillar egentligen skolan? Jag har inte riktigt några vänner heller, jag är tydligen en goodytoshoes enligt dem och vem vill vara med en sådan person. Jag hjälper personer för att jag vill, inte för att jag vill att alla ska älska mig.

Så jag gör det vanliga. Beger mig hem och gör läxorna. Inte som jag har något bättre för mig.

...

Lite sådär är varje dag för mig i två veckor, plus min dryga syster som slänger in lite kommentarer här och där om hur våra föräldrar är så mycket bättre än mig. Bra för självförtroendet. Om dem bara inte skulle ge Polly allt hon ville så kanske hon inte skulle vara så bortskämd nu, vem vet.

Idag är dagen då de äntligen kommer hem igen, så slipper jag allt detta lidande. Kl. 16:00 kommer dem hem. Nu behöver jag inte laga mer middag för den där otacksamma ungen. Tack.

...

Klockan har slagit 20:01 och de har fortfarande inte kommit hem, de kunde väl iallafall ringt om de skulle bli sena. Jag hör telefonen ringa, åh tack gode gud. Det var väl på tiden att de skulle ringa. Jag tar upp luren och är på väg på att fråga var de är, tills jag hör.

"Hej, är detta Lucy? Det är polisen som pratar".

//Detta är en berättelse om mina och min väns olika oc'n.