kapitel 11

2.3K 54 5
                                    

Jag skakar, jag fryser och mitt huvud är galet. Jag kan inte vara någon som jag inte är. Jag är inte Ellinor jag är Charlotte. När jag tänker tillbaka på alla saker som hände innan jag blev Charlotte så tänker jag på det som tredje person, jag kan inte tänka att det faktiskt var jag som upplevde det utan det känns som jag tänker på någonannas liv.

Jag är Charlotte, min pappa tog hand om mig och jag är gravid med hans barn.

-Herre gud, hur mår du? Hörs en röst långt bort.

Jag känner igen rösten, jag har pratat med rösten så många gånger men nu är den okänd. Jag ser hur Anna står bredvid mig med oroliga ögon men jag kan inte känna något. Jag tittar mot dörren, glasdörren som jag så många gånger har gått igenom för att komma in i rummet som vi kallar köket men det var inte jag.

Jag reser mig skakigt upp från golvet, går fram mot dörren och bara slår på den. Jag slår så glaset går sönder, jag slår så svetten rinner och jag slår så min händer förstörs med öppna sår som blöder. Vad är det som händer med mig?

Någon tar tag i mig bakifrån, försöker dra mig bakåt men jag fortsätter bara att slå.

-Sluta Ellinor! Det hjälper inte! Skriker den Anna som en viss Ellinor kände.

-Jag är inte Ellinor! Jag är Charlotte! Skriker jag tillbaka.

Anna ser på mig med oroliga ögon, bakom henne har människor börja samlas och jag känner igen varenda en. Jag vet vad dom heter, jag har pratat med dom flesta men jag känner dom inte. Jag vet bara att en viss Ellinor har känt dom, den Ellinor som är borta den Ellinor som jag var en gång i tiden men som nu är försvunnen.

Hon var en tjej som en sen kväll blev förföljd,

en tjej som blev jagad tills hon nådde sitt hus,

en tjej som fick höra ord som hon aldrig skulle glömma,

en tjej som trodde det var en dröm,

en tjej som belv kiddnapad,

en tjej som blev våldtagen

och en tjej som plötsligt försvann för evigt.

Hon var en tjej som alla gillade, 

en tjej som fick vem hon ville,

hon var en tjej som aldrig visade känslor,

hon var en tjej som inte mådde bra,

en tjej som var olycklig, 

en tjej som aldrig var sig själv.

-Jag vill inte! Hörs ett skrik.

Vem var det som skrek? Var det jag?

Jag kände hur några drog bort mig, dom drog bort mig från den trasigsa och blodiga dörren. Dörren som jag bara slagit sönder. Dom drar ut mig ur skolan, in i en bil och så stängs dörrarna. Jag ser att det sitter två tjejer bredvid Anna som av någon anledning var bredvid mig i den vita bilen. Jag kände igen dom där tjejerna, det var dom två som var Ellinors bästa vänner, dom med namnen Clara och Johanna. Johanna, Annika och pappa. Annika var kvar hos pappa och jag var fri. Jag hade lämnat kvar en stackars flicka hos ett monster, eller han var inget monster utan min pappa som hade tagit hand om mig när ingen annan gjorde det och han älskade mig.

-Jag vill inte. Viskar min mun igen. 

Vem sa det? Det var inte jag som sa det? Om det inte var jag, Charlotte som sa det vem var det då?

Ellinor sa det.  

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ett väldigt rörigt kapitel, jag hoppas ni förstod någonting men det är hur Chalottes tankar är och hon är väldigt förvirrad.

Men hoppas ni gillade det :) lämna gärna en kommentar och tack för mer än 400 läsare!

Love you <3

Förföljd...Where stories live. Discover now