Dräparna

Planer

Davids perspektiv:

Ljuset som för bara några sekunder sedan omringat mig slocknade och mina fötter fann fast mark.
Planet tio. Nu hade vi bara två planeter kvar.
Annabelle hade varit fast på trean i en månad nu och vi vet fortfarande inte hur vi ska få tillbaka henne. Jag hade själv under den här tiden försökt komma på egna idéer men den bästa jag fått hitintills hade varit att åka dit och lämna Erik där istället. Inte för att jag trodde att han skulle gå med på det men de andra skulle nog gjort det.
Plötsligt kände jag en hand på min axel så jag tittade upp. Där stod Luna och tittade hoppfullt på mig. Jag skakade på huvudet. Det hade bara varit några sekunder sedan vi lämnat nian och de var redan på mig igen. Jag fattade fortfarande inte hur det blev mitt uppdrag att rädda Annabelle men de andra tänkte väl att hennes ''pojkvän'' skulle fixa det. De trodde fortfarande att vi var ihop på riktigt och helt ärligt hade jag börjat tänka likadant nu. Det kändes inte falskt utan mer äkta. Fast jag kunde ju inte direkt fråga Annabelle om hon kände likadant för hon befann sig på en planet rätt långt borta där hon var ungefär som en fånge förmodade jag.
Luna såg besviken ut och gick bort till Liam. Han kramade om henne och log samtidigt lite uppmuntrande mot mig. Jag visste fortfarande inte riktigt när det hände men Liam och Luna hade blivit tillsammans. Ingen hade nog direkt blivit förvånad men Erik var lite sur. Han brukade gå omkring och muttra om att det här inte var ett uppdrag längre utan mer och mer började likna en smekmånad. Fast jag kunde väl kunde väl inte direkt klandra honom. Han hade ju alltid gillat Annabelle och jag uppskattade faktiskt att han fått oss att bli tillsammans. Även om han inte visste om det.

Annabelles perspektiv:

'' Annabelle!'' hörde jag en röst ropa bakom mig.
'' Har du sett Cassandra?''
Rösten hade kommit närmre och när jag vände mig om stod Eve vid öppningen till min boning.
Jag pekade bakom mig och Cassandra hoppade upp och rusade till sin mammas famn. Eve kramade lilla Cassandra och bad henne sedan gå hem till sin pappa så hon och jag kunde ha lite ''tjejsnack'' ifred. Eve slog sig ned på platsen Cassandra suttit på några sekunder tidigare och tittade på mig. Hennes blick slets hela tiden mellan mina ögon, mina händer och hennes egna händer.
'' Ville du något särkilt eller ville du bara prata?'' frågade jag vänligt och knappt innan orden hade hunnit lämna min mun var hon uppe och spanade lömskt ut genom öppningen ut.
När hon gjort klart för sig att ingen stod och tjuv lyssnade kom hon tillbaka och satte sig.
'' Jag förstår att du verkligen vill komma tillbaka till dina vänner Annabelle.'' sa hon plötsligt.
'' Du har redan varit borta en månad från dem och vad jag förstått av det du berättat för mig så var ert uppdrag viktigt. Och jag förstår inte varför Hen vill hålla dig kvar här. Du tjänar ju inte något syfte egentligen. Visst hjälper du oss jobba och sånt men ändå. Vi skulle klara oss utan dig. Du borde verkligen få återvända till dem och, må Andarna förlåta mig, jag tänker hjälpa dig.''
Allt jag egentligen kunde göra var att gapa. Skulle hon riskera allt för att hjälpa mig komma tillbaka till min grupp? Jag slängde mig framåt och kramade henne hårt.
'' Tack Eve! Du är helt ärligt den snällaste och enda personen jag blivit vän med på alla planeter!''
Hon kramade tillbaka och det kändes lite som något en mamma skulle gjort.
'' Möt mig nere på marken vid midnatt.'' sa hon och reste sig upp.
'' Vänta! Vi har ju ingen plan!''
Hon tittade på mig och log lite oskyldigt.
'' Jag har redan planerat det här i två veckor nu. Bara lita på mig och för som jag säger så kommer allt gå bra.''
Innan jag visste ordet av det var hon borta och jag stod och packade.

Midnatt

Jag gick så tyst jag kunde mot en skugga lite längre bort bredvid trädstammen i hopp om att mörkret skulle skydda mig från nyfikna blickar från folk som inte kunde sova.
Jag kom fram till Eve och hon började berätta.
'' Vi måste gå till stället du och dina vänner kom hit på. Det är enda stället det går att använda portaler på på den här planeten. Det är därför du inte kunnat använda det du kallar portalarmband sedan du kom till trädet. Hen utförde någon sorts magi som gjorde det så fort dina vänner åkt härifrån. Allt för att du inte skulle kunna följa efter dem.''
Jag försökte hänga med i hennes tempo eftersom vi börjat röra oss mot platsen men sanningen var att det inte gick så bra eftersom hon flög. Jag sprang så fort jag kunde men var ändå flera meter efter henne hela tiden.
'' Men varför är det så viktigt för henne att jag stannar här?'' halv skrek jag så Eve skulle höra.
'' Jag tror det är för att hon hatar när ett avtal bryts. Fast jag förstår inte varför hon ville att du skulle stanna från början. Oftast när någon kommer för att få hjälp av oss så brukar vi ge dem den gratis men nu krävde hon att du skulle stanna. Jag förstår verkligen inte det. Det är inte något hon skulle göra i vanliga fall.''
Efter det sprang vi, eller rättare sagt jag sprang och hon flög, i tystnad. Efter ett tag kom vi fram till platsen där allting var dött precis som förra gången jag varit där.
'' Så det här var din plan? Om jag ska vara helt ärlig så förstår jag inte riktigt varför det tog två veckor att komma på den för den var rätt simpel.'' flåsade jag fram när vi stannat.
Hon suckade och tittade på mig lite små surt.
'' Jag gjorde faktiskt en massa saker innan vi möttes vid stammen. Typ sövde Hen och alla vakter på de lägsta grenarna. Trodde du verkligen att det var så lätt att fly från Trädet? Om jag inte gjort allt det skulle vi varit påkomna vid det här laget!'' sa hon förolämpat.
Jag höll upp händerna och backade.
'' Förlåt. Visste inte att du gjort allt det. Du borde berättat det för mig så kunde jag hjälpt dig!''
Hon log mot mig och kramade sedan om mig hårt.
'' Du borde verkligen åka nu. Jag vet inte hur länge de fortsätter sova och jag borde verkligen vara tillbaka bär det börjar vakna.''
Jag kramade tillbaka och drog mig sedan bakåt en bit.
'' Tack för allt Eve. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig. Säg hejdå till Cassandra från mig, okej?''
Hon nickade och började backa. Innan jag visste ordet av det var hon borta.
Jag började pilla med radion jag hade runt armen och efter en stund hördes ett pip. Jag tryckte in en knapp och började prata.
'' Hör någon mig? Det är Annabelle. Jag lyckades rymma med hjälp från en boende och vill nu veta vilken planet ni är på.''
Sekunderna tickade förbi och jag blev rädd att jag var för långt borta för att kunna nå de andra men då hörde jag ett ljud.
'' Annabelle, det är David. Vi är på Tian. Kom hit så fort du bara kan.''
Det behövde han inte säga två gånger. Några sekunder senare var jag omsluten av det röda skenet från portalen och sedan tog jag mark.
Ingen verkade vara i närheten men innan jag hann anropa de andra hoppade något på mig bakifrån och jag föll till marken.

----------------------------------------------

Vet att det tog väldigt lång tid för mig att lägga upp det här kapitlet men helt ärligt har jag skrivit på det hela tiden! Det var rätt segt att skriva det kan man väl säga! Blir bara några till kapitel av den historien men ska försöka få till dem så att det blir lite mer spänning och drama innan det tar slut!
Tack för att ni stått ut med min seghet!
Kram Hanne!