Dräparna

Sanningen

Två dagar senare

Annabelles perspektiv

'' Fortfarande inga tecken?'' frågade Liam och lade sin hand mot min kind.

Han låtsades smeka mig men jag visste att han bara ville känna på min temperatur.

'' Fortfarande normal, jag håller inte på att bli en zombie Liam! Vi är ju inte ens säkra på att det var ett zombiebett! Jag kan ha fastnat någonstans och rivit upp benet eller något annat liknande!''

Han svarade inte utan fortsatte bara att ''smeka'' min kind.

'' Fortfarande normal, som sagt.'' mumlade han.

'' Inte kall så din kropp lever fortfarande,men hur länge?'' fortsatte han för sig själv.

'' Lyssnade du ens på vad jag sa? Jag håller inte på att bli en zombie!'' utbrast jag.

Och snart kan jag bevisa det, tillade jag i tankarna. Jag hade skickat ut David att leta efter ledtrådar om vad som kunde ha hänt mig. Jag kommer liksom inte ihåg något efter det att jag sprang iväg fram tills jag vaknade. Det var därför jag inte mindes om en zombie hade bitit mig eller om jag bara hade skadat mig någonstans.

'' Annabelle?'' hörde jag Davids röst från min vänstra sida.

Jag tittade dit och såg honom stå och le. Ett hopp tändes i mitt inre men när han såg det så falnade hans leende.

'' Inga ledtrådar?'' frågade jag besviket.

Han skakade på huvudet och kom fram till mig. Jag sträckte ut min hand mot honom och han drog upp mig från golvet. Jag kände ingen smärta alls från såret så jag hade inga problem med att gå och sådant.

'' Jag sticker ut igen senare. Om det finns något där så kommer jag hitta det.'' mumlade han i mitt öra strax innan Liam gick iväg.

Vi följde hans exempel och promenerade ut från huset som vi hade som vårt högkvarter. Alla utom jag, Liam och David var ute och upptäckte planeten medan jag bara fick vandra omkring här hela tiden utan något att göra. Rättvist. Vad försökte jag göra? Jo just det, jag räddade ju livet på alla och blir straffad av det på det här sättet. Jag fick inte följa med ut på ''fältet'' fören de var helt säkra på att jag inte var en zombie eller fram tills dess att jag blev en. Väldigt schysst, eller inte.

'' Hur mår du Annabelle?'' frågade David lågt.

Jag suckade högt och tittade på honom.

'' Varför kan inte alla bara sluta bry sig? Jag orkar helt ärligt inte med att folk frågar det hela tiden även om jag vet att ni bara vill väl. Du måste förstå, jag känner mig som vanligt men med ert tjat så känns det som att jag inte kan ta hand om mig själv.'' sa jag snabbt.

Oj, mitt temperament hade inte direkt varit det bästa sedan olyckan eller attacken eller vad det nu var som hade hänt.

David tittade på mig och började sedan gapskratta. Han skrattade så mycket att han trillade ihop på marken och det såg faktiskt lite ut som att han hade dödsryckningar. Jag försökte se irriterad ut men jag kunde inte hålla mig och började sedan också skratta. Helt plötsligt kände jag Davids arm mot mina ben och jag trillade ihop ovanpå honom. Han tittade mig generat i ögonen men det visade sig att det bara var en täckmantel. Han kittlade mig och jag måste erkänna att det var min svaghet, jag var verkligen extremt kittlig. Jag började att skratta ännu mer än jag hade gjort innan, om det ens var möjligt. När han slutade kittla mig så märkte jag att jag kommit väldigt nära hans ansikte. Innan jag hann tveka så lutade jag mig framåt och våra läppar möttes. Han började kyssa mig tillbaka och allting kändes väldigt... pirrigt? Jag hade aldrig känt så här innan. Hela min mage var i uppror, men jag visste att jag inte kunde bli kär i David. Det skulle förstöra allt eftersom han aldrig skulle kunna börja gilla mig. Plus jag var Annabelle, Dräparen. Jag blev inte kär i folk bara för att vi kysstes några gånger och en massa fjärilar började leka i min mage varje gång han rörde vid mig.

Vi fortsatte att kyssas ett bra tag och efter ungefär fem minuter så kom Erik in i rummet. Jag försökte resa mig upp från David men sedan kom jag på att det var Erik vi spelade för. När vi båda rest oss upp så tog jag Davids hand och höll den i ett fast grepp.

'' Du måste komma Annabelle.'' sa Erik surt.

'' Varför?'' frågade jag för att irritera honom ytterligare.

Det verkade funka för han glodde argt på mig och fortsatte sedan ner med blicken mot min och Davids sammanflätade händer. Jag log gulligt mot honom och han verkade mjukna lite. Järnspikar också.

'' Vi har fått upp ett spår från dig och zombieflocken. Av det vi kan se just nu så blev du inte biten av en zombie, du rev förmodligen upp benet på ett krossat fönster som vi hittade blodspår på. Vi tror att du hoppade genom det för att undkomma zombierna.'' sa han lugnt.

Jag höll på att trilla ihop på marken av lättnad. Även om jag inte velat visa det så hade jag varit jätte orolig över hela bettdramat. Vem hade inte det om de fått reda på att de kunde förvandlas till en zombie. Jag vände mig leende mot David och han log tillbaka. Han gjorde det verkligen svårt för mig att inte falla för honom.

----------------------------------------------

Ett till kapitel färdigt! Jag måste erkänna att jag har tappat ''gnistan''. Allt jag skriver känns så tråkigt men jag fortsätter ändå! kan ju inte lämna er med bara en fjärdedel av boken klar!

Det här kanske låter lite onödigt men jag skulle gärna vilja veta var i Sverige alla bor! Bara för att veta var någonstans folk läser Dräparna! Hade varit så coolt att veta hur utspridd den har blivit! Om du vill (vilket jag hoppas) så får du gärna lämna en kommentar där du skriver vilket län du bor i! Hade varit kul!

Tror att nästa kapitel kommer på torsdag men är inte säker eftersom att det är Valborg på onsdag!

Kram Hanne!