Magdalena

Veden

Jag va ute med mig själv och ingen ville ha mig. Vilken sort av människa skulle vilja ha mig? Jag vill ju inte äns ha mig själv. Ingen vill ha mig. Jag är ensam. Alla är ute. Fasst inte jag. Jag sitter inne i mörkret och njuter av den värme jag kan få av det tända ljuset. Ute är det för kallt, och jag vill ju inte dö häller utav kyla. De andra får dö, men jag vill inte. De får väl använda den vett som Gud har gett dem i skallen. Vad ska jag gå och hojta till dem för. Ingen tror ju på mig ändå. Vi får väl se om de kommer levande hem eller om jag får se dem liggandes där alldeles bleka på marken när jag  öppnar dörren imorgon bitti, när solen har gått upp, för att gå och hämta ved. Imorgon bitti, när jag har min huvudduk för öronen och min sjal över axlarna, tre lager kjol med långkalsonger under, ett par stickade strumpor i mina bruna läderstövlar och ett par vita vantar, som inte längre är vita, utan gråa, utav all den ved jag har burit med dem tills ryggen är helt utmattad.