01

486 14 1
                                    

"Asså fattar du eller?", sa Viktoria och såg ut som att hon skulle börja gråta. Hon slog mig på axeln och jag vände mig om.
"Men det var ju självklart, vi skulle aldrig få flyga dit för att kolla på en konsert", svarade jag och suckade. Visst, jag var ledsen. Men jag hade redan insett att vi aldrig skulle få se Calpurnia live, inte en chans att vi skulle det. Jag skulle aldrig få se Finn, sad life. Egentligen var det Viktoria som var mest besatt av honom, men jag också, lite. Hon kunde prata om Finn i timmar, medan jag inte riktigt var på den nivån. Visst, jag var lite besatt, men inte som Viktoria. Och dessutom har jag världens mest svartsjuka pojkvän, och han blir inte direkt glad när jag pratar om någon annan kille, även fast Finn är typ en kändiscrush. "Och jag hinner inte spara ihop några pengar till de där biljetterna heller, eller till flyget", fortsatte jag. "Och dessutom har vi nationella prov, vi skulle aldrig få ledigt", tillade jag.
"Men Wilma, vi kan vara "sjuka" du vet. Och om vi skrapar trisslotter eller något så kanske vi lyckas vinna lite pengar", sa Viktoria förväntansfullt. Jag kollade på henne och höjde ögonbrynet.
"Är du helt dum i huvudet? Vi kan inte skrapa trisslotter idiot", sa jag och satte handen framför huvudet och suckade samtidigt som jag inte kunde hålla tillbaka ett litet fnissande. Ibland så kom Viktoria med så jävla dumma idéer att man kunde tro att hon var helt hjärndöd. Men hon är inte hjärndöd. Inte om man kollar på betygen. Och hon är värdens bästa också, världens bästa och finaste vän.
"Men har du något bättre förslag då?", sa hon sedan och suckade. Okej, jag hade inget bättre förslag.
"Nej, men att skrapa trisslotter kommer aldrig funka Vicki", svarade jag bara innan jag hörde en mycket bekant röst.
"Wilma, vad sa jag precis?", sa vår lärare Kristina. Jag vände mig snabbt om och satte ena armen på bänken.
"Man räknar alltid parenteser först typ?", svarade jag och lät självsäker. Men egentligen hade jag ingen som helst aning om vad hon tidigare hade sagt, jag drog bara en snabb gissning.
"Bra Wilma, men sitt rakt fram på din plats hädanefter", sa Kristina och rättade till sina stora runda glasögon. Sedan gick hon tillbaka fram till whiteboard tavlan. Jag vände mig långsamt om mot Viktoria igen som hade tagit fram sin telefon. Hon gömde den halvt under bänken för att Kristina inte skulle se. Jag kollade på klockan uppe på väggen. Vi hade faktiskt slutat för tre minuter sedan, och jag började sedan plocka ihop min mattebok.
"Vi slutade för tre minuter sen", sa jag och ställde mig upp. Resten av klassen ställde sig också upp och började sedan gå ut genom klassrumsdörren.
"Ja, trevlig helg då!", sa Kristina och försökte få klassens uppmärksamhet, men ingen lyssnade utan bara försvann ut från klassrummet.
"Jag följer med dig hem", sa Viktoria och låste upp vårt skåp. Vår skola hade tydligen inte så mycket pengar, så vi fick dela skåp två och två. Jag delade såklart med Viktoria.
"Visst", sa jag och drog ut min väska som var helt ihoptryckt mellan Viktorias saker. Plötsligt kände jag en hand runt min midja, och jag vände mig snabbt om. Det var Theo, och jag log lite. Jag gav honom en puss och sedan tog jag på mig jackan. Så fort jag fått på mig jackan drog han mig intill sig och sedan tryckte han lätt sina läppar mot mina och stödde ena handen mot skåpet. Jag kände hur hans hand diskret började ta sig innanför tröjan och jag puttade snabbt bort honom och låste skåpet.
"Inte i skolan idiot", sa jag och log lite. Han skrattade.
"Har du några planer idag?", sa han sedan och lutade sig mot skåpet.
"Vicki ska med mig hem nu", sa jag.
"Men du kan följa med om du vill", hörde jag Viktoria säga bakom mig. Jag vände mig snabbt om och gav henne en blick som betyder ungefär vad håller du på med?. Hon flinade åt mig och sedan vände jag mig mot Theo igen.
"Okej, vi ses utanför skolan. Jag och Vicki måste snacka lite först", sa jag. Han höjde på ögonbrynen, men till sist vände han och gick.
"Okej, vi ses", hörde jag honom säga medan resten av killarna i klassen följde med honom.
Jag tog Viktoria i handen och drog med henne till ett lite avlägsnare ställe.
"Va i helvete Vicki, han kan inte följa med", sa jag och kollade på henne. Hon bara himlade med ögonen.
"Du måste berätta för honom nån gång", sa hon sedan. "Så varför inte idag?".
"Jag kommer inte berätta för honom idag", svarade jag henne och la handen i jackfickan.
"När ska du berätta då?", frågade hon sedan.
"Nån gång", svarade jag bara. Hon himlade med ögonen och sedan gick vi ut till skolgården. Viktoria gick fram till Theo.
"Sorry, vi måste göra en jätte viktig sak. Tjejgrejer du vet, du får följa med någon annan gång", sa hon snabbt. Jag gav Theo en snabb kram.
"Vi ses", sa jag och sedan släppte jag honom.
"Vi ses", sa han och log. Sedan vände han sig om och gick. Sedan gick jag och Viktoria hem.

[Hejj, detta är min nya fanfiction som jag kommer skriva på då och då, när jag inte skriver på min andra fanfiction "Maybe" som också handlar om Finn. Hoppas ni kommer gilla den här boken, och rösta gärna om du vill! Puss💓]

Calpurnia - Finn WolfhardDär berättelser lever. Upptäck nu