Nyinflyttad, störtkär och 24 dagar till jul

Första december

Gissa vem som just har flyttat hemifrån? Adam Matthias Vilhelm Molin, det vill säga jag, har just lyckas med den bedriften. Det som alla, inklusive jag själv, aldrig trodde skulle hända.

Det skedde. Och jag hatar det. Jag menar, vissa saker älskar jag. Inga regler, inga föräldrar och såklart möjligheten att spendera varenda dag och natt tillsammans med Jakob. Jag har aldrig känt att makten över mitt eget liv har varit såhär stor, så fullkomligt min.

Men det är som farbror Ben en gång sa, "with great power comes great responsibility". Det är därför jag nu befinner mig här, kånkandes på en tvättkorg som måste ner till tvättstugan. Att flytta hemifrån kräver så mycket ansvar. Jag hatar det. Tvätt ska tvättas, mat ska handlas och damm ska torkas. Det är dock någonting jag aldrig kommer erkänna för mamma, för det nöjet ska hon inte få. Det var det första hon sa när jag berättade att jag tänkte flytta, att jag inte skulle klara en månad. Nu har det gått två, men varje dag är en kamp.

Jag öppnar den tunga dörren till tvättstugan och trycker upp den med ryggen för att få in tvättkorgen. Rummet är fyllt av ett tiotal tvättmaskiner som står och snurrar och det skramlande ljudet kastas mellan de kala, orangea kakelväggarna. Det är rent av deprimerande.

Jag går fram till en ledig tvättmaskin och häller ut alla smutsiga kläder på golvet innan jag börjar sortera dem i två högar efter ljust och mörkt, för sånt måste man tydligen göra. Den ena högen trycker jag in i maskinen medan den andra släpps ner i tvättkorgen. Jag trycker igång maskinen och lämnar tvättstugan. Om en och en halv timme måste jag ner hit igen.

När jag kommer tillbaka till lägenheten är den fortfarande lika öde som jag lämnade den, eftersom Jakob inte har hunnit komma hem på de få minuter jag varit borta. Det känns alltid så tomt när han inte är här och det påminner mig om hur glad jag är att 'flytta hemifrån' i mitt fall betydde 'flytta in hos Jakob'. Hade jag bott själv hade jag säkert lyckats bränna ner hela lägenheten, svultit ihjäl, eller gett upp om allt och flyttat tillbaka hem igen. Nu slipper jag i alla fall ha allt ansvar ensam.

Jag kastar en blick på klockan, och det jag ser får mig att sucka högt. Jakob slutar inte förrän om tre timmar. Jag hatar dessa lördagar, när han jobbar och jag är ledig. Timmarna bara vägrar passera, speciellt nu när det är så mörkt och kallt ute. Ibland känns det som att hela helgen hinner passera innan han kommer hem.

I brist på annat att göra tar jag upp telefonen och ringer Sam. Det är dock inte han som svarar. "Hej Adam!"

"Hej Julia," svarar jag.

"Sam duschar," säger hon.

"Jaha, okej. Då får jag väl prata med dig istället då," säger jag. Det gör mig ingenting, jag tycker om att prata med henne. Jag är nästan lika nära henne som Sam nu. Det blev helt enkelt så efter att hon och Sam blev ihop precis innan trean började. Jasmine blev skitsur, "man tar inte sin bästa väns ex" och allt det där. Kort sagt så har ingen av oss tre umgåtts med Jasmine på nästan två och ett halvt år. Vi har klarat oss rätt bra ändå.

"Vad hade du på hjärtat då?" frågar Julia. Jag går bort till soffan och sätter mig ner. "Jag hade tråkigt."

"Jaså, är Jakob inte hemma eller?" frågar hon.

"Nej," svarar jag. "Annars hade jag väl inte haft tråkigt heller."

"Måste du vara sådär gulligt kär hela tiden?" frågar Julia, och jag tänker att hon kanske himlar med ögonen. Men hon skrattar i alla fall.

"Ska du säga," svarar jag. Om man tar det gulligaste paret man kan tänka sig och så en himla massa extra, då börjar man närma sig Sam och Julia. Fast det är ingenting jag någonsin stör mig på, för de förtjänar det verkligen.

"På tal om det var det längesen vi var på dubbeldejt, vi kanske borde göra det snart igen?" föreslår Julia. Vi har gjort det ett par gånger, för dubbeldejter är tydligen sånt man gör när man är vuxen. Inte för att jag egentligen ser mig själv som vuxen, men tjugo verkar vara en sån där ålder där man måste det.

"Det kanske vi borde, men det är några som är så sjukt upptagna hela tiden. Tentor hit och tentor dit," svarar jag.

"Men förlåt då för att man har framtidsambitioner," säger Julia. Jag ler. "Jag skojar bara. Klart ni är duktiga som väljer att gå i skolan och plugga flera år till och dra på er en massa studieskulder. Jag är stolt!"

"Adam!" Utbrister Julia, och det får mig att skratta högt. "Du får inte säga så! Jag har redan ångest över alla studielån, det vet du."

"Äsch, det kommer bli bra. Du kommer få ett fint jobb och tjäna flera miljoner," försäkrar jag henne om. Jag tvivlar inte en sekund på att hon kommer lyckas i livet.

Vi fortsätter babbla ett tag, långt efter att Sam har kommit ut ur duschen och Julia har kopplat upp sig på högtalaren. Det är inte förrän jag kastar en blick på klockan och flyger upp ur soffan i ren panik som jag till slut lägger på. Jag har bara några minuter på mig innan tvättiden är slut och jag inte längre kan komma in till mina då för evigt förlorade kläder. Eller ja, åtminstone förlorade tills jag lyckas få tag på någon som har tid efter mig och stå och skämmas när den surt väntar på att få ta över tvättmaskinen. Jag skippar gärna det, så det är bara att börja springa.

Som sagt, ansvar är jobbigt.

Hej på er! Och fan vad jag har saknat er!

Jag vet att det bara har gått typ en månad eller nåt, men mycket har hunnit hända. Både bra och dåliga saker. Jag hoppas att ni har haft det bra i alla fall.

Men nu tycker jag att vi ska prata om elefanten i rummet. En uppföljare! Tanken är då att kapitlen ska vara rätt korta, men att det kommer ett nytt kapitel varje dag från idag och fram till jul (hur jag nu ska lyckas med det?). Lite som en julkalender sådär.

Vi får önska mig lycka till, helt enkelt.

(Tänker varna i förväg att boken är skriven under ett stressat schema och med mycket saker pågående utanför, så den kanske inte riktigt lever upp till föregångaren. Vi får se.)

Kram! <3