Skola För Mördare (Swedish)

Kapitel 3: Blodpöl

Det luktade äckligt. Som killarnas svettiga strumpor blandat med avgaser.

Min kropp värkte och mitt ansikte kändes som om jag låtit en mutant gå lös på det.

Stönande bände jag upp ett ögonlock och stirrade rakt in i ansiktet på tre stycken Mitchies.

"Hur mår du?" frågade de i kör och rynkade på sina ögonbryn. Jag flinade lojt och pekade på gropen mellan hennes ögonbryn.

"Du är alldeles rynkig!" utbrast jag och började skratta, vilket an skarp blixt av smärta satte ett brutalt P för. Jag stönade igen och vred på mig tills jag kunde trycka in näsan i mina blonda lockar.

Det tog en stund innan jag lade märke till lockarnas styvnad och rostiga doft, de var täckta av torkat blod. Jag satte mig käpprätt upp och tuppade nästan av när smärtan smällde till mig på käften.

"Försiktigt idiot!" Jag log lite när jag kände igen Zelles röst.

"Fan, hon har börjat blöda näsblod igen..." muttrade Raylie i bakgrunden och satte en mjuk tygbit under min näsa. Jag sökte frågande Mitchies blick. Hon log ursäktande.

"Jenkins gav dig rejält med stryk... du ser ut som en välarbetad flintastek.." fnittrade hon när hon inte kunde hålla sig längre. Zelena och Raylie bröt ogenerat in i fnittret och snart satt dem alla och skrattade på min bekostnad.

"Vi ska se hur mycket ni skrattar när ni har fått stryk av Jenkins..." muttrade jag, vilket bara fick dem att skratta ännu högre. Mitchie grimaserade, knäppte av sig västen och drog upp tröjan för att visa mig ett stort, skoformat blåmärke som sträckte sig över hela buken. Man kunde till och med räkna ut att de var i storlek 43.

"Jag stoppade sparken Jenkins måttade mot ditt ansikte, sedan hade han inte tid att straffa mig." Hon ryckte obekymrat på axlarna när jag gapade som en fisk på land.

"Tack..." fick jag fram tillslut, när jag bestämt mig för att översvalla henne med tacksamhet skulle varit lite för mycket. Min blick sökte sig runt i min omgivning och fann mig själv liggande längst bak på en av SFM:s bussar.

"Vi är halv vägs till Lilly, du borde försöka sova lite..." lirkade Mitchie lite försiktigt, för egentligen brukade det vara jag som satt uppe och vakade, oavsett hur dåligt jag själv mådde. Men idag slocknade min intresse lampa nästan innan orden lämnat hennes läppar.

Morgonen därpå mådde jag suveränt tack vare lite läkande salvor och bedövnings droger som första hjälpen lådan i bussen försett oss med. En pirrig känsla av nyfikenhet spred sig i magen, vi var nästan framme.

Vi stirrade ogenerat ner på de utmärglade människorna på det sotiga trottoarerna. Lillys distrikt var känt för sina vackra fyrverkerier och var därför täckt av ett ständigt lager grått sot.

Bussen tog oss förbi förfallna mataffärer, skopunkter och parker. Ända ut till distriktets utkant, där säkerheten var som lägst.

Det lustiga vibrerande Pip lätet ljöd genom bussen innan en liten dörr gled upp mellan sidorna. En trappa blottades och mina vänner slängde sig ur bussen med mig i släptåg.

Vi landade på en lortig sidogata med ton vis av svarta sop påsar och råttor som krälade över det glatta cement golvet.

"Usch!" utbrast Zelena äcklat när en råtta varit modig nog att smyga fram och börja knapra på hennes stövell tå. Efter mindre än en halv sekund var Råttan delad på mitten, läskigt lik en sprättad fisk. De andra råttorna pep förskräckt till och kilade iväg för att rädda sina egna skinn.

Jag lade en lugnande hand på Zelenas axel och gick om henne in i gränden. Med fast steg stegade jag fram till Familjen Sonicos förmultnande dörr och knackade hårt.

Jag missbedömde dörrens kvalitét grovt och fick nästan upp hjärtat i halsgropen när dörren gick av från sina gångjärn och föll i golvet med ett brak.

Jag blev så distraherad att jag inte ens upptäckte kniven förrän den redan skulle skurit halsen av mig, om det inte varit för Mitch...

Jag knuffades in i dörrgaveln med sådan kraft att luften gick ur mina lungor. Kämpande efter luft, såg jag på min bästa vän som låg i en blodpöl framför mig. En gyllene örn stack ut ur hennes hals med hela bladet begravt i hennes strupe.

Ovanför mig kämpade mina andra gruppmedlemmar med min bästa väns mördare, men för mig fanns bara Mitch. Hennes gröna hår, de snälla ögonen som inte längre såg, hennes blod som färgade golvet i livets färg. Blöta floder rann nerför mina kinder.