Skola För Mördare (Swedish)

Kapitel: 8 Den förrädiska beskyddaren

Solen reflekterade sig i asfalten under oss och bländade våra ögon.

Vi gick under tystnad, den där pinsamma sorten man bara ville springa bort från.

"Sååå..." mumlade jag trögt och skuggade ögonen när jag spejade upp över den fabrik liknande skolbyggnaden framför oss.

"Hur länge har du känt till ventilgångarna?"

"Åh...öh, dem...jag..asså" Stammade killen medan hans kinder fick en antydan till rosig färg. Han var så lik Mitchie att mina ögon fylldes av tårar och jag kände hur ett kärleksfullt leende bredde ut sig från öra till öra.

"Du är så lik min syster när du rodnar på det där sättet" Omedveten om vad min kropp hade för sig, lutade jag mig mot honom och glodde stint in i hans ögon.

"Jag minns dina ögon....vi har setts förut eller hur?" Killen nickade fundersamt.

"Jag mindes ditt vita hår.." Viskade han och lyfte handen för att svinna en tunn vit hårslinga på mitt huvud runt sitt finger.

"Och dina enorma, djupa, havsgråa ögon. Som om du fångat in en stormig sjö... Om jag kollar riktigt noga kan jag nästan se vågorna ryta där inne.." Hans ord var inte längre riktade mot mig, men av någon konstig anledning gjorde det inte mig något. Under behaglig tystnad stor vi där i den gassande solen och stirrade varandra in i ögonen.

"Du påminner mig om skogsälvorna min mor läste för mig under mina yngre år." Mumlade han och smekte min kind med ett försiktigt finger. Mitt leende blev om omöjligt ännu ödmjukare.

"Men Älvor kan inte tämja hav..., de skulle störta ner i dess kalla gap när vågorna blötte ner deras vingar." Mitt leende återspeglades på hans ansikte.

"Du skulle aldrig låta dig besegras utan en fight, inte över dina egna skador.." Jag skäms för att erkänna det...men ett tjejaktigt fnitter lösgjorde sig från mina stämmband. Jag slog förfärat händerna för munnen.

"Vad har du gjort med mig!?" utbrast jag förfärat och knuffade honom ifrån mig. En bubblande fjäril flög runt i min mage, jag svettades över hela kroppen, rastlös och ett körsbärsrött ansikte.

Den förbannande killen greppade lekfullt mina knutna nävar och skrattade roat.

"Vi har fått varandra att insjukna i en helt underbar sjukdom." Flinade han.

"Har vi smittat VARANDRA?! HUUUR? Jag mådde inte såhär innan jag träffade dig, Allt är DITT fel!" Sedan kastade jag mig över honom, Inte riktigt helt överens med mig själv om jag skulle slå eller bara lappa till honom.

"Neej min Älva!" garvade han så att det såg ut som om han skulle kvävas.

"Vi har smittat varandra med kärlek! Vi har blivit förälskade." Flinade den lille djävulen. Jag var helt förstummad.

"Men..Vi kan inte, får inte bli förälskade." Nu log han ännu bredare, ringlade försiktigt armarna runt min midja och tryckte mig tillslut till sig. Fjärilen transformerade sig till en enorm fågel med kolibri vingar och mitt ansikte dunkade 1 miljon slag i sekunden.

"Men det har du blivit ändå?" frågade han mjukt.

"Nej Jag... jag kan inte, om någon..." Jag försökte dra mig undan men killens muskler spändes och höll mig fast. Den rosafluffiga känslan var som bortblåst och ersattes med en geting av panik som stack mig med sin gadd om och om igen.

"Sluta vara så rädd, min Älva. Inget kan skada dig i mina armar." Viskade han tillitsfullt. Hans fingrar maserade mina spända skunderlad som steg för steg slappnade av.

Jag insåg där och då någonting som skulle förända mitt och mina vänners liv för alltid. Jag litade på honom. Jag struntade blankt i vad som hänt i vår bortglömda historia. Struntade blankt i att jag inte ens visste hans namn.

Då i den stunden, just där framför skolans byggnad, Blev han min fösta trygga plats som jag haft sedan barnsben. Han blev mitt hem.

Så jag besvarade helt enkelt omfamningen och lade armarna runt hans nacke.

"Jag är inte rädd.." viskade jag tillbaka och lät mig sjunka in i hans famn.

-----------------------------------------------------------------------------------

Hand i hand borjade vi gå mot den ventilgång som skulle föra oss till smedjan och sedan vidare till min grupps rum.

Ventilgallret gnisslade något förfärligt när min beskyddare svingade upp det på vid gavel.

"Damerna först." skrattade han med en liten smilgrop i högra kinden. För första gången i mitt liv kände jag mig fullkomligt trygg när jag kröp in i ventilgången.

"Smedpojk!!" röt plötsligt en obehagligt bekant stämma och min bekyddare stängde Ventilgallret med en smäll, lämnade mig ensam där inne i mörkret. En saftig smäll fick mitt hjärta att knyta ihop sig.

"Är du här ute ensam?!" röt J.J.Jenkins och slog min beskyddare i ansiktet ännu en gång.

"Ja.." Väste han fram mellan läppar av smärta.

"Då ska du avrättas här och nu p.g.a vetande av hemligstämplad ..någonting!" Ljudet av en pistol som drogs ur sitt hölje fick mig att kasta mig mot gallret och ut i den gassande solen igen.

"NEEJ!! Det var jag som ledde honom hit, Ledare. Det var jag som.." Jenkins pistolhyllsa träffade mig rakt över näsan och skar upp ett saftigt sår som genast började blöda.

"A4?" Jenkins såg faktiskt riktigts chockad ut.

"Ja Sir. Jag bär fulla ansvaret för denna situationen." Jag satt på knä mellan de båda männen med sänkt huvud.

Till min förvåning röt varken Min beskyddare eller Jenkins tillbaka. J.J.Jenkins höjde bara sin pistol och osäkrade den mot mitt huvud.

Då föll även min beskyddare till marken med knäna först och sänkt huvud.

"Det gör hon inte, Sir. Jag bär hela ansvaret på mina axlar."

"Nej, Jag gör" Kontrade jag och stirrade irriterat på honom i ögonvrån.

"Hon ljuger sir."

Plötsligt brast Jenkins út i skratt och halade upp en gammalmodig mobil ur Militärjackan.

"Rita, Skicka ner 4A... Ja ... Ja med en likkista.... Nä ta den billiga...ja..tack"

Min beskyddare tittade oförstående på mig och jag blickade förfärat tillbaka. Vi skulle läggas på spåret för att möta vår död. Varför kändes det precis som om tiden gick 10x snabbare nu än när det bara var jag o min beskyddare?

----------------------------------------------------------

Mina systrar kom med likkista o stenansikten, men jag kände dem tillräckligt väl för att se sorgen och de krossade hjärtana bakom fasaden.

För att underlätta för mina vänner lade jag mig lydigt ner i den trånga kistan och log förstående mot dem när de band mina händer med billigt zisal rep.

Till min förvåning lade sig inte Min beskyddare sig ner bredvid mig direkt utan stor kvar framför kistan, som om han tänkte göra något dumt.

Men J.J. Jenkins grep bara hans arm och log stolt samtidigt som Min bestyddare försökte ta sig loss.

"Du gjorde ett bra jobb med att avslöja henne, nu kan du dör en barmhärtig död med kvinnan som nu hatar dig." skrattade han och knuffade min beskyddare mot kistan.

"Jag har inte.." började han men blev avbruten av Jenkins svepande hand.

"Tystnad! 4A, Jag du. Du är ledare nu, bind Pojken ordentligt och bär den sedan till spåret." Zelenia tittade sorgset ner på mig när hon band Min förrädare till beskyddare och lade kistans lock på plats.

Vi lyftes upp i luften och ljuset flimrade genom lufthålen.

"Jag är så ledsen, Anya."

Sammanbitet låg jag där i tystnad med bundna händer, en förrädare vid min sida och på väg mot min död som bestod av att bli mosad av ett tåg.

Hurra för mig....