Nyans

Andra delen

Jag vaknar med ett ryck av ett bitande ljud. Teven är på. Vem är idiot nog att lämna den på? Har gnisslat tänder medan jag sov, har ont i hela käken. Kastar täcket åt sidan och rusar upp och ut i vardagsrummet bredvid. Jo, visst är teven på. På skärmen ser jag Steffo Törnquist och Jenny vad-hon-nu-heter babbla om något obetydligt på nyhetsmorgon.

Äsch. Slår av teven och vänder ut i köket istället. Vill ha lite mjölk. Häller upp ett glas, men kommer på att mjölk är ju inte alls gott. Jag tar ett glas juice istället, uppfriskande. Blir genast tio gånger piggare och på bättre humör. Jaha, vad gör jag nu då? Morsan är inte hemma. Återvänder till sovrummet där datorn står monterad med skärmar och hela köret. Sätter mig ner men så inser jag att tangentbordet fortfarande är helt kaputt, efter den där fula förlusten för en längre tid sedan. Att hon inte fixat det än, morsan. Ska jag behöva göra allt här omkring?

Morrar något ohörbart innan jag drar på mig ett par byxor och en tröja jag inte känner igen. Jag vill gå ut och känna på den kalla vinterluften. Våren är snart på väg, snön ligger inte kvar hur länge som helst, så tänker jag när jag drar på mig kängor och dunjackan. Himlen är klarblå och solen skiner. Ändå är det minusgrader. Så blir det när det inte är moln, tror jag. Går ut genom bakdörren och svänger runt huset så jag kommer ut på andra sidan av bilen. Undviken grannen.

Vilket jobbigt uppvaknande, teven var på, tänker jag igen. Jag kommer på mig själv med att svänga på benet och köra foten i sidan av den röda Saaben. Det blir en ordentlig buckla och en ilande smärta sprider sig upp i högra benet från tårna. Fan också, så onödigt. Jag blir arg på mig själv, och på alla andra. De som ser mig. Inte nu nödvändigtvis, men de som brukar se mig när jag irrar. För jo, jag är självmedveten fortfarande.

Nu lär ju morsan inte bli glad.

-

Med snabba andetag sätter jag mig upp i sängen. Täcket flyger från bröstet när jag gör den ansträngningen. Det är mörkt i rummet. Hela ansiktet är vått, fuktigt av slem, tårar och saliv. Jag flämtar, känslan påminner mig om den som kan föreställas när en inte andats på några minuter och det skrämmer mig. Jag kanske inte gjorde det. Panik, det är etiketten de skulle stämpla på det jag känner just nu. Var är jag? Psyket, tror jag. Sängen är varm, jag svettas inser jag. Jag lutar mig bakåt igen, känner efter kudden. Den är äckligt fuktig, rent ut sagt blöt. Lugna ner dig, vill jag skrika till mig själv. Men inget kommer ut min mun mellan andetagen så jag hör inte min egen uppmaning. Mina muskler krampar, jag öppnar munnen. Skriker. Jag hör mitt eget kvävda vrål, spott och slem hänger i tunna trådar med en liten droppe längst ner, från min mun. Till slut get trådarna vika och när jag slänger huvudet runt stänker det överallt. Det där hesa skränet som verkar komma från min egen kropp slutar inte, jag ser ingenting. Jag kastar täcken och sängkläder, filtar, allt inom räckhåll runt om mig i mina våldsamma rörelser.

Det hela går fort, inom loppet av en minut, från det att jag flög upp från min liggande position är jag på benen bredvid sängen. Jag får inte lugn på mig själv, min kropp reagerar inte. Jag skriker, skakar. Ilska, sorg, ångest, irritation, energi och utmattning på en gång. Märker inte ens att mina ben springer mig genom dörren och in i badrummet. Jag måttar ett slag mot spegeln på väggen ovanför handfatet. Från punkten där min näve träffat sprider sig sprickor men faller inte isär. Nu ser jag inte längre mig själv i spegelbilden. Lika bra det, det är ingen vacker syn, det säger jag dig. Jag sätter händerna på sidorna av handfatets skål och drar med all kraft jag har kvar drar jag huvudet bakåt, bara för att slunga det framåt och genom spegelglaset. Jag känner blod rinna i pannan, nacken, över öronen. Glassplitter överallt.

Jag tar upp en stor skärva som ligger fint i handfatet. Aldrig igen, tänker jag. Inte det här mer.

-

Misslyckades jag med mitt jobb? Det är så jag känner i dag.

Han var mycket sjuk. Jag har sett honom komma och gå i ett decennium, aldrig ville han stanna en längre tid och det verkade okej, han klarade sig okej. Han visste vad han led av, det verkade lindrigt under de första åren, det gjorde det. Men det blev värre och värre och mot slutet hade medicinerna knappt någon effekt. Under sista halvåret kunde han inte komma hem igen. Men han kunde räddats.

Om bara du kunnat se skräcken i mina ögon på samma sätt som jag kände den i min själ, den morgonen när jag såg honom ligga där. Hade du kunnat se mig på samma vis som innan? Det kan inte jag. Ändå kan det väl inte mätas med blicken hon bar när hon kom för att se sitt eget kött och blod ligga död på golvet.