Nyans

Första delen

Jag slår upp ögonen, herregud jag känner det. Fantastiskt, det känns fantastiskt. Allting, jag vet inte ens vad eller varför men åh, det ser ljust ut. Rycker åt mig alarmklockan som står på det vita bordet bredvid singelbädden och stirrar en stund på visaren. Klockan är bara kvart över fem, jo den korttjocka visaren har precis passerat femman. Först om tre timmar är det meningen att jag ska gå upp.

Jaja, skit i det. Jag gör väl ändå som jag vill, vem ska göra något åt det? Jag slänger benen över kanten, en fri själ är jag. Har inte sovit mer än sex timmar men den korta sömnen känner jag inte av. Gud vad mycket energi jag har, känner jag. Ska nog ta en promenad såhär på morgonkvisten, det är ju så fint och soligt i ottan så här års!

Jag vinkar åt grannen i huset med det vita staketet när jag går ner för uppfarten. Hon kastar en snabb blick och även om jag inte fokuserar på hennes ansiktsuttryck så skymtar jag ett grimaserande innan hon vänder sig om. Vilken hagga, vad har jag gjort henne? Jag lyfter fingret åt ryggen hon vänt mig.

-

Den här veckan tror jag att jag drar härifrån. Dystert är det här, det borde målas om med lite finare färger. Riktigt tråkig atmosfär. Det regnar ute, eller det tror jag i alla fall. Det brukar göra det så här års. Tror jag, vad är det för tid? Har inte orkar titta ut. Gardinerna är alltid undandragna på dagen. Om jag orkade skulle jag dra igen dem, vill ju att de ska täcka solljuset. Det är det de är till för ändå, eller hur?

Har varit här i ett par dagar nu. Mestadels sängliggande, känner ingen poäng med att resa mig upp. Finns det någon poäng med någonting? Har införskaffat medicin men det hjälper ju inte alls, känner ingenting. Sämst, det här stället. Golvet, väggarna, sängen, nattduksbordet. Usch.

Jag stirrar på den orörda skålen soppa bredvid sängen. Vill inte äta fast vet att jag borde, men det ser ju inte ens gott ut. Jag vet inte vad jag skulle föredragit, men inte någon slabbig soppa. Nej, det känns inte bra det här, något av det. Den här gången valde jag inte ens att vara här, det var min mamma som satte mig här när hon hittade mig på golvet i förra helgen. Undrar om det är för det bästa.

-

Nu börjar det bli lite kallt, känner jag när jag slår upp dörren. Ser man på, det kommer till och med rök ur min mun när jag andas. Mina fingrar darrar, inte av kylan. En blick de kallat frenetisk förut rör sig över området, mitt område. Har bott i det här huset så länge jag kan minnas, och det är ändå ett par decennier av minnen. Är rätt säker på att morsan inte beklagar sig över det.

Jag börjar gå mot busshållplatsen bara några hus bort, förbi damen i det fina röda huset. Kan se henne genom köksfönstret, hon vattnar blommorna när hennes blick vandrar upp, och förbi mig. Så backar den tillbaka och låses vid min. Jag bjuder på ett leende men stannar inte för att vänta på ett tillbaka. Tror ändå inte hon är så trevlig.

-

Jag är så ledsen, viskar jag, och tårarna rinner ner för kinderna. Jag är så ledsen. Ångrar allting, det var så dumt. Oundvikligt! Om jag inte varit så tjockskallig. Kudden är fortfarande fuktig. Kan man spola tillbaka tiden, göra om allt?