Huldran

Kapitel 11

"Vad var det där? Vad fan var det där?" Astrids hjärna snurrade. Runt, runt, runt. En obekant värme spred sig från lungorna och ut i kroppen. Som en elektrisk ström som på sin väg genom halvdöda celler väckte allt inom henne till liv. Det pirrade i huden, ljöd under skinnet. Hon höll ut händerna framför sig och synade dem, följde varje finger med blicken på jakt efter en synlig förändring, men där fanns ingen. Ändå kunde hon andas igen. Paniken hade sjunkit undan i samma sekund som Karaks kyliga utandning fortplantat sig i hennes lungor och förvandlats till värme inuti henne.

Astrid vände blicken mot Shia och kände oron flimra till som glödande kol i maggropen när hon fann hennes ögon, uppspärrade likt stora, gröna klot i ett tvivlande ansikte.
"Vad är det?" andades Astrid och förde handen till halsen, som om hon på en grundläggande nivå förstod att något oerhört just hänt. Det måste det ha gjort, för Shia borde inte ens haft styrka nog att höja ett ögonbryn, än mindre att reagera som om jordklotet just stannat.

Shia sträckte ut handen och Astrid föll på knä intill henne, lät kind möta hand och drog in ryckiga andetag medan hon försökte förstå det obegripliga.
"Vad?" upprepade hon och ville skaka om sin mor, ruska ur henne ett svar.
"Hur känner du dig?" viskade Shia och synade Astrids ansikte. Hennes blick vandrade från ögonen till läpparna och vidare ner över armarna.

Astrid kände efter. "Starkare", svarade hon till slut, för det var det enda ord hon kunde finna för att beskriva förvandlingen inuti.
"Jag förstår inte ..." viskade Shia och lät handen falla från Astrids kind. "De får inte göra så ..."

"Får inte göra vad?" kved Astrid och la händerna på sin mors axlar. "Berätta! Vad gjorde han?"

"Han gav dig en del av sig själv", svarade Shia med dimtunn röst.