Huldran

Kapitel 7

Efter maten gick Astrid upp på sitt rum, slog sig ner i sängen och startade laptopen. Hon svarade glatt, professionellt och något opersonligt på mejlen och lovade att ha novellerna klara i tid, men när hon började skriva snirklade orden sig envist runt skogsgläntor, blåa demoner och grönögda skogsälvor. Hon erkände att det visserligen skulle kunna bli en bra historia men vägrade dela med sig av galenskaperna som trängdes i hennes huvud.

Efter ett par timmars ihärdigt misslyckande drämde hon igen datorn och kastade den ifrån sig på sängen. Hon insåg till sin egen förskräckelse att det hon tänkte mest på inte var den skrämmande och mordlystne demonen, utan kvinnan. Kvinnan som hade sagt sig vara Astrids mamma. Om, och det var ett stort jävla om, det faktiskt hade hänt på riktigt så kunde hon inte bortse från att det också måste ha varit sant. Likheterna hade varit slående. Det var den tanken som slutligen tvingade upp Astrid ur sängen, som styrde hennes fingrar när hon knöt på sig kängorna och gick ner för trappan. Längtan efter svar, längtan efter att få veta vem hon var, vart hon kom ifrån. Den längtan vägde tydligen tyngre än den iskalla livrädsla som ilade genom kroppen när hon tänkte på den blekblå mannen.
"Var ska du?" Håkan höll så hårt om whiskyglaset att knogarna vitnade. Astrid kastade en blick på flaskan och förstod varför; han hade inte druckit något än. Han satt där med härligheten inom räckhåll, med doften runtomkring och inuti sig, och försökte låta bli.
"Jag tänkte ta en promenad", försökte hon. "Rensa huvudet lite."
Håkan reste sig så snabbt att vätskan i glaset skvätte över kanten och droppade ner på golvet.
"Inte i skogen, väl?" sa han bedjande.
Astrids hjärta värkte. Han var så orolig för henne, och om hon gick nu skulle han definitivt inte kunna låta bli befrielsedimman som väntade i glaset. Men hon kunde inte. Hon kunde inte sitta här och undra längre. Hon hade gjort det i sjutton år redan. Och om det nu var så att hon blivit tokig och inbillat sig alltihop, kanske av längtan efter svar och efter att höra hemma någonstans, så måste hon få veta det också.

Plötsligt kände hon sig så trött, så matt inifrån och ut. Orken rann ur henne för varje andetag hon släppte ifrån sig. Hon drog efter andan och gav upp.
"Jag måste få veta, pappa", viskade hon och visste att han skulle förstå vad hon menade även om han tänkte förneka det. Hon hade kanske inbillat sig mycket, men hans reaktion hade varit verklig.
Håkan stod som fastfrusen i golvet, fortfarande med glaset i ett krampaktigt grepp mellan fingrarna.
"Nej, det måste du inte. Tro mig. Du kommer önska att du inte visste." Hans röst var tunn som morgondis, svag som den första snön. Den kunde när som helst smälta bort och lämna allt som om den aldrig funnits. "Jag älskar dig så mycket, Astrid", viskade han vidare. Han hade fäst blicken på en av golvbrädorna och verkade hålla i för glatta livet. Han såg så trött ut. Trots att han bara var lite över fyrtio hade håret grånat i tinningarna och hon skymtade rynkor i hans ögonvrår.
"Jag älskar dig också, pappa", viskade hon eftersom viskningar var allt de hade. I vanlig samtalston kunde de inte yttra sådana ord, och om någon höjde rösten för mycket skulle den sköra, nyktra och hoppfulla bubblan brista, explodera i miljontals bitar och aldrig någonsin kunna repareras.
"Så stanna då", bad han och Astrid hatade sig själv. Hatade att hon utan eftertanke visste att hon inte kunde.
"Jag kan inte det." En ensam tår rann ljudlöst ner för hennes kind och landade på tröjan.
Håkan rörde sig. Tog ett steg mot henne. Och så ett till. Astrid mötte honom på mitten och slog armarna runt honom. Han omfamnade henne och drog in ännu ett ostadigt andetag.
"Jag vet ..." viskade han innan han släppte taget och vände ryggen åt henne.

Astrid vräkte upp dörren och släppte äntligen taget, tårarna rann som iskallt höstregn ner för ett brutet ansikte och hon sprang. Hon sprang rakt över vägen trots att hon hörde att en bil var nära och hann precis till andra sidan innan den dök upp vid den tvära kurvan.
"Kom ihåg en sak." Hon stannade med ens. Stod alldeles stilla och lyssnade, vände örat mot hemmet och höll andan. "Din styrka kommer från jorden, och den är mycket större än du tror."