Huldran

Kapitel 9

Hon ryckte till och for upp, stod på huk och redo att möta de fasor som kunde följa på ljudet som väckt henne. Inte ens i sömnen tilläts hon glömma var hon befann sig. Men hennes muskler slappnade snart av något, det var bara luckan i väggen som hade öppnats.
"Är du mör än, knubbis?"
För ett ögonblick undrade Astrid om hon verkligen hade hört rätt. Den frasen vid det hör tillfället var som ... som kolasås på en hög med bajs. Idiotiskt, och fullständigt sjukt.
"På riktigt? Pippi Långstrump?" fnös hon och satte sig ner på golvet.
Kvinnan nickade uppmuntrande medan hennes näsborrar vidgades. De sökte dofter som inte ens hann in genom luckan förrän de gått förlorade. Men Astrid kände hur hennes kropp pirrade av njutning när skogens ljud smög sig in och försökte komma på något mer att säga åt det skrattande monstret utanför.
"Hur kan du ha sett Pippi Långstrump?"
"Jag tittar på tv ibland", svarade bergaprinsen hemlighetsfullt.
"Har ni tv?" fnös Astrid tvivlande.
"Nej, men människorna har."
"Har du stått i folks vardagsrum och tittat på Pippi Långstrump efter att du slitit en familj i stycken kanske?" fräste Astrid och kände ilskan bubbla upp genom bröstet. Prinsen mullrade på nytt.
"Nej. Jag dödar inte folk i deras hem. Jag bara hälsar på dem ibland."
"Och skrämmer skiten ur dem?" muttrade hon. Han mullrade ofta för att vara satans avkomma. Han lät inte ens hånfull längre. Om Astrid inte hade vetat bättre hade hon trott att han var en ganska trevlig och munter typ.
"De ser mig inte. Shia, har du inte talat om att vi kan bli osynliga?"
Kvinnan himlade med ögonen. Shia hette hon alltså. Astrids mor.
"Osynliga? Är det ett skämt eller?" frågade Astrid tveksamt.
"Av allt du sett och lärt dig idag, så är det det du har problem med? Naturligtvis kan vi bli osynliga. Hur tror du annars att vi hållit oss gömda för människorna så länge? Du är inte särskilt smart va?"
Prinsen tryckte på Astrids knappar. Petade på dem med sina iskalla fingrar så att ilska blandades med osäkerhet, hat blandades med beundran, och förvandlade hennes inre till ett förvirrat potatismos.
"Vad heter du? Eller föredrar du att jag säger ni, herr bergakungsprins?" Astrid var inte alls nöjd med den repliken, hon hade velat sätta honom på plats. Visat honom att hon minsann visst var smart. Riktigt smart, faktiskt. Den påhittade titeln bergakungsprins talade snarare för motsatsen.

Han mullrade igen. Uppenbarligen hade han inga som helst problem med att fångarna satt och tjattrade, med att Astrid fick reda på alla deras mörka hemligheter. Antagligen för att de ändå skulle avliva henne snart.
"Karak. Jag heter Karak", svarade han när han mullrat klart.
"Fint", muttrade Astrid och hoppades att han inte skulle förstå att hon faktiskt tyckte det. Karak. Det lät som sten mot sten i en bäck. Karak-karak-karak.
Några sekunders tystnad. Shia sparkade till Astrids fot och hon sökte igenom skallen efter ord att yttra.
"Vad tänker ni göra med oss?" hasplade hon ur sig innan hon hann hindra ljuden från att lämna strupen. Hon ville inte ha svar på den frågan, och hon ville definitivt inte att Karak skulle veta att hon oroade sig. Men nu var det för sent. Han var tyst en lång stund. Så länge att Astrid lyfte blicken för att se om luckan hade stängts utan att hon märkt det, men nej. Månskenet låg fortfarande som en blågrå fyrkant i väggen. Dessutom kunde hon höra en ekorre ila upp för en trädstam någonstans i närheten.
"Sug i dig. Det kommer dröja innan du får höra något igen", viskade han tillslut och smällde igen luckan. Han hade nästan låtit mänsklig när han sa det.
"Vad menade han med det?" frågade hon och lät oron få utlopp i trygg förvissning om att Karak inte kunde höra henne. Shia såg på henne med uppriktig rädsla i blicken.
"De går in under jord. Vi kommer färdas genom tunnlar i berget under en lång tid."
Astrid förstod vad det innebar. Inuti ett berg fanns inga vänliga dofter, inga värmande ljud som kunde återställa Shias livslust. Astrid blev livrädd när hon begrundade vad det också innebar för henne själv. Paniken skulle äta upp henne. Tugga i sig henne som om hon vore ingenting. Ingenting alls.

Bara tanken på det sände iväg ilningar från hennes hårbotten och vidare längs kraniet, ner mot revbenen där de rusade hennes hjärta mot bröstkorgen.
"Hur länge?" flåsade hon och lät handflatan sväva över väggen i jakt på ett litet hål, en spricka, vad som helst. Hon fann inget, stenen slöts kall och jämn under hennes fingrar.
"Fyra dagar", viskade Shia med tunn röst.