Ber dig, lämna mig inte

Kapitel 1

Det luktade gräs i hela trapphuset. Vi bodde längs upp och ändå så kände man lukten precis innanför porten. Jag visste att det var mamma och pappa som rökte på, så jag vill inte gå upp. Men jag var tvungen, för jag hade ingen annanstans att ta vägen. Ingen släkt eller vänner. När jag gick förbi dörren under oss så öppnade tanten som bodde där och blängde på mig. Hon visste att det var mina föräldrar som hade rökt, men vad kunde jag göra åt det? "Skulle du kunna säga åt dina föräldrar att om dom ska hålla på med sånt där så kan dom väl göra det utomhus, det luktar ju för fan ända in i min lägenhet!" Skrek  hon åt mig.  "Du har väl en egen käft?" Sa jag bitchit och gick vidare. Jag hörde hennes dörr smällas igen hårt under mig. Varför skulle hon vara arg på mig? Det var  ju inte jag som rökte på och det var inte mitt fel.

Inne i lägenheten hörde jag röster inifrån köket. Jag smällde upp skjutdörrarna och såg mamma och pappa med några vänner, höga som hus. De märkte inte ens att jag hade gått in. De skrattade högt och tände bara nya cigg hela tiden. Det luktade helvete där inne, och de hade inte öppnat något fönster heller så det blev bara värre och värre. Mamma fick syn på mig och gav mig en sträng blick så jag skulle gå ut. Jag himlade med ögonen och vände på klacken. Jag orkade inte mer. Varenda dag så var de antingen höga eller fulla när jag kom hem. Jag gick in på mitt rum och la mig i sängen med huvudet nergrävt i kudden. Efter ett tag så reste jag mig upp och slet ut min stora väska ut garderoben. Jag tänkte  sticka därifrån. Mamma och pappa verkade ju inte bry sig för fem öre om mig, och dessutom så pallade jag inte ta skit från alla för att mina föräldrar var ett par idioter. Jag slängde ner det viktigaste jag kom och tänka på i väskan. Smink, kläder, pengar, tandborste, borste, plattång. Jag kanske låter som värsta divan, men det är jag inte. Eller på sätt och vis är jag ju det, men det finns så mycket mer. Jag hade inte så mycket pengar men jag hade ju ändå sparat ihop lite gran, så det räcker nog. Jag smög ut ur mitt rum och vidare ut ur lägenheten. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte, för jag hade ingenstans att ta vägen. Jag kanske borde hyra ett rum på hotel, men visste inte om jag hade råd.

Jag hade gått flera timmar inne i centrala Stockholm när jag slutligen bestämde att ta in på hotel. Men problemet var att jag inte hittade något. Gata efter gata gick jag längs med tills jag äntligen hittade ett. Det såg ganska fint ut, så jag började undra om jag verkligen hade råd. Det stod massor av bilar utanför och det var väldigt modernt.

I lobbyn så var det inga folk. Det var soffor och fåtöljer längs alla väggar och det var väldigt stort. Jag gick fram till receptionen där det stod en ung kille som såg ut att vara ett par år äldre än jag. Han var faktiskt ganska snygg. Ljusblåa ögon, brunt hår med några lockar. Han var ganska muskulös och lång. Men han såg dock ut att vara en rik, bortskämd kille, vilket jag inte gillar. Men absolut, man ska ju inte döma boken efter omslaget. Han granskade mig långsamt medans jag stod där. Efter ett tag började jag lämna mig obekväm och frågade om det fanns några lediga rum. "Vad vill du ha för rum" sa han och ett litet leende formade sig på hans läppar. "Det billigaste tack" sa jag, så trevligt jag kunde men jag började faktiskt bli lite sur. Man behandlar väl inte en gäst genom att stå och stirra på dens kropp med ett vidrigt leende. "Ja, asså du kan ju sova i mitt rum, det har en stor säng" sa han och bet sig i läppen och gick lite närmre den stora bänken mellan oss. "Nej tack, men har ni något rum eller, annars går jag någon annan stans". Hans leende försvann och han ryckte åt sig ett par nycklar som hängde på väggen och slängde åt mig. Rum 532. Alltså på femte våningen. Som jag sa så är var det ganska stort. När jag gick in i hissen märkte jag att det även fanns ännu mer våningar än fem. Åtta var den högsta våningen. Utifrån såg det ju stort ut men såhär stort trodde jag inte att det var.

I den lilla hallen utanför hissen på våning fem var det ganska hemma trevligt. Stora helväggs fönster på sidorna och en läsk automat bredvid ingången till den långa korridoren. Allt var i färgerna vitt, grått och silver. Jag började gå i den långa korridoren och letade efter rum 532. Det låg ungefär i mitten på högersida. Rummet var sjuuuukt fint. Finare än våran lägenhet hemma. Det hade ett litet kök typ. Asså det var ett kylskåp, mikro, vattenkokare, spis och diskho. Sägen var en stor 180 säng och badrummet var stort och fint. Rummet hade dessutom en balkong. Den var nog större än mitt rum hemma och den hade även en ute soffa. Här kommer jag nog trivas. Men jag kom att tänka på pengar och att jag kanske inte hade råd. Men just nu orkar jag inge bry mig. Jag gick bort till sängen, klädde av mig tills jag bara hade underkläder på och sen gick jag och la mig.