Haze Moon

Haze Moon - Inledningen 1

Musik:
"Haze Moon" - ANNA
FADE IN
2037

Vindarna från Atlanten dem hade pratat om på nyheterna hela veckan hade onekligen dragit in över land nu. Den tropiska hettan som hade varat hela vintern var borta sen några veckor. Istället hade en stor dimma täckt hela stan tillsammans med kyliga pustar och konstant duggande. Om det fanns ett klimat för katatoni, så var det här det. Ur dimman kunde man se skyskrapstopparna resa sig ståtliga. Stockholm var annorlunda. Grått och dystert. Nytt och digitaliserat. Pulserande och aggressivt.

Epileptiskt genom dimman flimmrade neonlamporna. Rött, lila, gult, grönt...rosa. Ljudvågor från diverse 24-timmar-om-dygnet nattklubbar studsade ekandes mellan husfasaderna på dem trånga gatorna i regnbågsdistriktet-innan det for vidare upp i sitt crescendo ovanför skyskrapsspjuten-uppe bland de okända.
Många vågade inte visa ansiktet, det hade blivit mer och mer att man ville ha "sin bit av kakan"...men. Det var som en cirkus, vissa var utklädda och bar mask. Det kanske handlade om skam, varför skulle man annars bära mask?

Alla visste vad som pågick på dem trängre gatorna. Sexhandel...högt uppsatta män på diverse banker, medie, drog och pengarvinnande företag som var där för att försöka hitta en lösning på sitt enigma. Alla gick runt i tron om att dem var oskyldiga, att dem kunde gå runt problematiken och göra vad dem ville, att dem var nån annan...
Mitt på Stureplan som alltid var knökfullt satt det stora screens där någon kvinna med blond pageklippt frisyr berättade om hur, vart och vilka droger som var bäst. Ring ett nummer, så fick du det hemkört inom en timme. Stockholm var annorlunda.

2030 ändrade dem alkohol och droglagarna efter en omröstning. Dem öppnade upp allt. Mitt i stan, framförallt på de trängre gatorna kring regnbågsdistriktet kunde du se 15-åringar röka hasch, crack och spruta heroin. 15-åringar på crack tillsammans med högt uppsatta, äldre, kåta och giriga män var ingen bra kombo...Vissa drack ayahuasca istället för morgonkaffet. Det var ingen som gjorde nåt. Ingen brydde sig längre. Efter tredje världskrigets slut 2029 så var det egentligen inte mycket man ville göra än att söva sig själv med ett och annat preparat i kroppen. Alla blundade. Spelade väl ingen roll ifall ungdomarna också gjorde det. Hemlösheten hade ökat, speciellt bland just ungdomarna.

Samtidigt som diverse familjelägenhetsbyggnader i förorterna revs, så byggdes nya lyxlägenhetskomplex upp. Den stora innerstan blev större och större. De rika blev rikare. Medans medelklassen och fattiga var tvungna att flytta ut. Utan plan, utan framtid. Stockholm var annorlunda. Alla var omedvetna om varann...kanske var det ett val...eller så kanske det bara var rädsla i slutändan.

Regnetdropparna gick från att slå duggandes mot fönstrena på S.I.F's högkvarter-till att accelerera till ett våldsammt ojämt smattrande. S.I.F hade skapats i vågen av att tusen människor försvunnit spårlöst en sommarnatt 2017. Byggnaden låg i Akvarelldistriktet, där gamla Norra Bantorget låg. En stor hektagonskyskrapa sträckte sig där nu. Vakter med tunga vapen cirkulerade ständigt kring det stora murliknande stängslet som omringade byggnaden. Ingen visste om dem klassades som polis eller inte. Vad dem hade rätt till att göra och vad man inte fick göra mot dem. Var dem statliga eller inte? Framgick aldrig. Man kunde omöjligt känna igen en S.I.F-agent, dem var som spöken, civilt klädda, såg ut som vem som helst. Befolkningen fick inte reda på nåt om deras arbete eller vad som var i görningen. Det enda man visste var att S.I.F stod för "Speciella insatser mot försvinnanden".

Agent Ruben Linetty, skäggig och ovårdad, men ändå på nåt udda sätt, fräsch och attraktiv. Stod med sitt rufsiga bruna hår, tillsammans med sin nedstämda och depressiva blick vid kaffebaren som han alltid brukade göra såhär dags på morgonen. Han tog med sin blackeye vilket bestod av en svart kaffe med en espressoshot inuti. Ofta hann han med både en andra och tredje vända innan lunch. Mornarna bestod oftast av uppföljningsarbeten från redan arkiverade och nedlagda försvinnanden. Fanns inte mycket att göra kring 2017-försvinnandena.

Många av agenterna som fanns där nu hade gjort minst fem år, några borta i sydöstra delen hade tio år på nacken...av meningslöst arbete som Ruben hade uttryckt sig.
Jamaal Flores, uppe på toppvåningarna hade till och med vart med sen starten. Tjugo år. Ruben hade bytt några ord med han när han först började och fick sin protokollenliga rundtur i hektagonen. Dem stötte på varann vid skybaren som låg på den 66:e våningen.

"Tror du på människan?" Hade Jamaal frågat pragmatiskt samtidigt som han hade stirrat ut över Stockholms skyline. Ruben, i sin svarta klädsel från topp till tå, tillsammans med sin krökta rygg och alldeles för ihopsjunkna axlar visste inte riktigt vad han skulle svara på den frågan utan att inte låta som en lögnhals.
Han hade slängt ut sig nåt i stil med "Annars skulle jag väl inte vart här". Jamaal hade då gett av sig ett litet halvsekunds-skrockande under sin cigarett han hade vid sin högra mungipa, innan han svept i sig sin blackeye och lämnat Ruben på den stora terrassen med orden "Om det finns ett liv efter detta...så hoppas jag verkligen inte att det finns människor där".

Dem kommande månaderna hade Ruben följt upp lite lösa spår runtom i stan som inte hade lett någon vart. Han iakttog mycket över hur dem andra agenterna arbetade, Lisa Palermo, som också satt på västra sidan och hade sitt kontor tvärs över rummet, mittemot Ruben. Hon började alltid sina morgnar med att skrika, som det såg ut, alldeles hysteriskt inne på sitt kontor. Alla kunde se in eftersom allas kontor var "inglasade". Dock så var det aldrig någon som hörde henne pågrund utav ljudisoleringen. Ruben hade testat det ett par gånger, Lisa hade sagt att det hjälpte-att det fungerade minst lika bra som 50.000kr-psykolog-hjälp. Det kändes mest fånigt och pinsamt tyckte Ruben, som också hade testat psykologhjälp ett par veckor. Han hade aldrig riktigt förstått det där med att prata med en främling om sina minnen och problem...eller om vad just han tyckte om världen. Han var inne i hjulet. Varje dag såg likadan ut. Telefonen på hans kontor hade ringt fyra gånger på dem två åren han hade suttit där. Alla gånger handlade det om samma sak. En robotröst som påminde honom om att hans semesterdagar hade uppdaterats. Han hade inte tagit semester en enda dag på dem två åren.

Ruben skulle precis påbörja sin andra blackeye för dagen när telefonen ringde. Han tittade underligt på den samtidigt som han ställde ned koppen och satte händerna knäppta bakom huvudet. Han väntade tills den slutade. Utanför hans ljudisolerade kontor såg han att hans kollegor satt med sina telefoner vid öronen. Det var något dem hade i blicken som fångade hans uppmärksamhet. En blick utav naturlig rädsla. Inte när man väljer den själv, utan den där rädslan av när du får samtalet om någon nära som...

Ruben tittade oförstående men nyfiket när alla kastade ner telefonen och Sprang ut i panik från sina kontor. Lisa korsade den cirkulära foajén som band ihop västra delens kontor, vidare mot Rubens. Han satt kvar förstelnad över allt som pågick samtidigt som han inväntade Lisas framkomst på dem ynka 20 meterna. Lisa slet upp glasdörren..."Dem har hittat en" sa hon med en djup skräck i rösten som fick Ruben att varken reagera, agera eller svara...