Vi som finns kvar

Kapitel 8

Jag springer. Bort från David och väl medveten om att hans skadade ben inte kommer tillåta honom att göra detsamma. Han var en utav mina allra bästa vänner i skolan. En utav de extremt få som jag kunde vara mig själv med. Ändå lämnar jag honom. Han är skadad och skulle sinka mig jättemycket. Jag försöker intala mig själv att det är därför jag lämnade honom och inte på grund av en färg. Det fungerar nästan. För bråttom har jag faktiskt. Över 30 minuter måste redan ha gått sedan jag lämnade Tova och jag lovade mig själv att vara hemma innan hon vaknar.
Det är inte jättelångt till Apoteket men när jag väl är framme måste jag stödja mig mot benen och vänta flera minuter innan andningen har lungan ner sig och kroppen börjar slappna av. Jag sprang hela vägen, först för att komma bort från David, sedan bara för att springa ifrån mina egna andetag och fotsteg som ekade på de tomma gatorna. Men jag hörde mer än så. Ett skrik. Rättare sagt ett vrål av renaste skräck som hämtat ur den mörkaste mardröm. Det verkade fortplanta sig i hela min kropp. Fick varenda muskel att spänna sig så att hela jag skakade som i takt till ljudvågorna. Men det värsta var när ljudet upphörde. Hur ljudet upphörde. Det ebbade liksom aldrig ut. Bara försvann. Som en oavslutad mening bestående utav bara versaler.
När jag är säker på att det inte kommer några ljud inifrån Apoteket tar jag två djupa andetag och smiter in genom en redan krossad ruta. Det är mindre kaos än förväntat, någon enstaka hylla har vält och några paket halstabletter ligger utspridda på golvet men värre än så är det inte. Månens ljus når inte enda längst in i affären så jag går med armarna sträckta framför mig dit jag har för mig att disken står. Där tar jag en påse och försöker prassla så lite som möjligt när jag börjar lägga ner olika läkemedel. Jag plockar på mig massor av burkar och askar då jag inte riktigt kan urskilja all text på dem i det svaga ljuset. 
På vägen ut råkar jag trampa i någonting som visar sig vara spya. Jag får kväljningar och ökar takten lite till. Men så slår det mig. Det är vattnat! Vattnet måste vara förgiftat eller något. Jag drack aldrig något vatten igår, men det gjorde Tova. Det är därför hon spyr, David mådde illa och här ligger spya på golvet.

Jag stänger försiktigt dörren bakom mig och låser. Solen har redan hunnit stiga upp halvt och klockan är strax före sex. Men till min lättnad hör jag hur Tova fortfarande snarkar lätt inifrån sovrummet. På vägen hem tog jag mig in i en livsmedelsaffär för att hämta lite vatten. Varenda fönster på hela byggnaden var trasigt och insidan helt vandaliserad med varor utspridda över golvet. Hyllan med vatten stod däremot mer eller mindre orörd, vilket troligtvis kommer förändras så snart alla förstår vad som hänt med kranvattnet.
Jag går ut till köket och börjar läsa etiketterna till de olika tabletterna jag tog med, sätter mig med ryggen mot väggen under fönstret. För diarré, diarré och kräkningar, huvudverk, magont, huvudverk. Ett ljud. Någon som hostar. Först tror jag det är Tova, men det kommer utifrån. När jag kikar ut genom fönstret ser jag en tjej som går med släpande steg över vägen. Hon ser sig omkring med långsamma rörelser och hennes röda ring följer efter likt en skugga. Så vänder hon blicken mot fönstret där jag befinner mig. Jag duckar inte, är osäker på om hon kan se mig genom rutan men det känns som om hon verkligen möter min blick.
En stund senare knackar det på dörren, lösa, ojämna knackningar. Jag står redan precis innanför och är beredd att öppna. Flickan nästan faller rakt fram in i min famn och jag tar försiktigt emot henne. Hon är liten och nätt, väger nästan ingenting. Vid första anblicken såg hon söt ut, nästan vacker, men på nära håll är hennes blonda hår ett enda stort rufs, kinderna febrigt rosiga och blicken tom.
Jag bär henne in till min säng, ger henne vatten, några olika tabletter och lägger en fuktig handduk på flickans pannan. Sofia, svarar hon när jag frågar vad hon heter. Där jag sitter på sängkanten och studerar hennes utmattande ansikte påminner jag så mycket om min egen mamma att jag tillslut måste gå därifrån.
Varför tog jag på mig ansvaret för ännu ett liv? Ansvaret tynger ner mig lika mycket som skulden över att jag lämnade David. Jag lämnade min bästa vän men hjälper en tjej som jag aldrig förut pratat med.

Hela dagen spenderar jag vandrandes fram och tillbaka mellan sovrummen. Ingen av dem orkar prata så jag gör det själv. Babblar på om allt mellan himmel och jord även att jag vet att de oftast inte ens lyssnar. Men det hjälper mig att hålla lugnet. Att maskera rädslan med ord och slippa höra tystnaden som annars skulle vara kompakt nog att kväva mig.

Så håller jag på enda tills kvällen kommer och Tova plötsligt avbryter mig mitt i en mening.
"Jag minns denna sagan" säger hon. "Vart kommer den ifrån?"
"Mamma berättade ju alltid den när vi var mindre" svarar jag.
Hon är tyst så länge att jag tror hon somnat om men så börjar hon prata igen.
"Aldrig för mig" hon rynkar ögonbrynen. "Jag råkade höra den en natt när jag skulle gå på toa. Stod som förstelnad utanför ditt rum enda tills den var slut och mamma började gå mot dörren. Då sprang jag tillbaka till mitt rum även att blåsan höll på att spricka." Tova skrattar och det gör mig så lycklig att se henne le igen. En lycka som endast hinner vara i några minuter innan mitt don börjar tjuta.
Det står: "Du ska befinna dig på angiven position inom 15 minuter. Tryck för gps"