Vi som finns kvar

Kapitel 3

Rummet är inte tomt. Tova lyfter sitt huvud som är omringat av ett blont rufs och glor surt på mig. Där står jag i någon minut helt mållös och med hakan hängandes halvvägs till marken. Precis när jag tänker slänga mig på henne och ge henne en enorm bamsekram rynkar hon pannan.

"Vad är det där?" frågar hon innan jag hinner agera och synar mig uppifrån och ner.

"Vaddå?" utbrister jag lätt förolämpat "detta är mitt nattlinne."

"Inte det pucko, runt dig, du är röd" säger hon och börjar resa sig upp med blicken fäst vid mig.

Jag vrider mig om och studerar mig själv i hennes spegel. Mitt halvlånga, bruna hår hänger platt runt mitt ansikte och mina nyvakna gröna ögon möter min blick. Ingen röd färg här inte.

"Om du menar mitt nattlinne så är det faktiskt rosa." Säger jag sarkastiskt och vänder mig tillbaka mot henne. Men när jag ser Tova förstår jag exakt vad hon menar och blir helt förskräckt, igen. Hon är omgiven av en klarröd aura från topp till tå och över hennes huvud står en tydlig nolla. Ett lågt "oj" är det enda jag lyckas frambåda med hes röst. Vi studerar varandras auror i tystnad. Plötsligt kommer jag på en grej och känner ett hopp, om än väldigt litet, tändas inombords. Det slocknar dock direkt när jag märker att inte heller hennes telefon fungerar. Jag svär. Orden bara trillar okontrollerat ur munnen på mig. Samtidigt står Tova oförstående och betraktar mig. Det går åt några ramsor fullproppade med svordomar innan jag har lugnat ner mig tillräckligt mycket för att förklara alltsammans för henne.

När jag är klar med förklaringen och Tova gått igenom varenda rum minst tre gånger har solen gått upp helt. Hon ligger raklång på sin säng med händerna för ansiktet och snyftar. Jag reser mig från stolen som jag suttit på så länge att benen somnat och går fram till fönstret. Först nu slår det mig att det har varit kusligt tyst hela morgonen och att jag inte har sett en enda människa förutom Tova. Lägenheterna närmast oss är helt nedsläckta och gatorna tomma. Då ser jag någon komma springandes ute på vägen och jag gömmer mig instinktivt bakom gardinen. Han är klädd i pyjamas och springer på ett konstigt sätt, med armarna vevandes som om han skulle kunna börja flyga. Men det är inte därför jag gömmer mig. Han har också en aura, men den är inte röd. Den är blå. Jag märker att Tova ställt sig bredvid mig och följer honom med blicken tills han är utom synhåll. Våra blickar möts och jag känner hur lättad jag egentligen är över att ha henne kvar. Skulle hon inte varit här tror jag att jag skulle blivit sinnessjuk. Kanske hade den springande pojken då fått sällskap utav mig. En ensam tår rullar ljudlöst ner för hennes kind och jag går fram och omfamnar henne tröstande. Nu måste jag vara stark. Hur mycket jag än skulle vilja låsa in mig på toaletten och inte komma ut förrän jag hörde mammas röst så måste jag ha kvar fötterna på jorden. Om inget annat så bara för Tovas skull.

Samma kväll ligger vi tätt bredvid varandra i mammas säng. Vi har inte vågat göra någonting. Tidigt bestämde vi oss för att låsa alla dörrar och stanna här tills andra halvan av våran familj kommer hem eller vi tvingas ut. Utöver upprörda dialoger om vad vi ska göra härnäst innehöll dagen mest tårar och kramar. Tystnaden ligger fortfarande som ett kusligt tjock täcke över hela staden. Det faktum att elen inte fungerar gör ingenting bättre. "Men vi har vatten och varandra, det kunde ha varit värre" säger jag till Tova gång på gång. Det jag inte säger är att jag tror det kommer att bli det. Värre. Mycket värre.