Saknad.

- Kap 2 -

Jag vet inte hur länge jag vart borta... kanske var det flera timmar eller bara några minuter. Men en sak vet jag, att smärtan jag hade i magen brände i mig. Det var som att jag fortfarande låg på marken och blev slagen. Det här var inte första gången pappa slog mig men av nån anledning kändes detta annorlunda. Det var något mer som hände, eller kanske skulle hända....

När Adam vaknar upp ligger han på en bår som bärs in i en stor ambulans och han ser även hur hans pappa står och pratar med en polis innan dom sätter på honom handklovar och för in honom i polisbilen. Måna, deras rara granne står oroligt och ser på medans allt händer. Sen stängs dörrarna till ambulansen och dess sirener sätts igen sedan bär det snabbt av mot sjukhuset.

När Adam än en gång vaknar upp är han iklädd sjukhuskläder och ligger i en behaglig säng i ett obekant rum. Rummet var vitt och sterilt. Inga tavlor, inga bordsdekorationer som klädde det lilla bordet som stod borta mot väggen. Inget, inget mer än en säng, ett litet bord, och en liten platt-tv som var upphängd på väggen. Det knackar på dörren och en söt sköterska kliver in bärandes på en pärm. "Du måste vara Adam" säger hon och han nickar instämmande. "Du har inte några större skador men du måste ändå stanna ett par dagar till ifall att något skulle hända, och du har tillgång till smärtstillande." Säger hon rart och ännu en gång nickar han. Hon lämnar honom ett glas vatten och går ut. Någon timma senare knackar det på dörren igen och Emil, Fredrik och Måna kommer in, alla lika oroliga för vad det ska se. När alla tre såg att Adam var okej log dem stort. " hur mår du?" Frågar Måna försiktigt och Adam rycker på axlarna trots den otroliga smärtan som befann sig i hans mage. "Jag mår bra" svarar han och ler för att göra sina vänner glada. Det som hände innan och varför han befann sig på sjukhuset var det ingen som ville eller vågade ta upp.... stämningen var någorlunda stel men trots det, inget som verkade störa nån. Tiden gick och Fredrik och Erik var tvungna att lämna rummet för att låta Adam och Måna få tala i enrum. Hon strök en försiktig hand över Adams panna och han tog ett djupt andetag och kollade upp på henne, återigen med ett leende. "Jag vet inte hur mycket jag bör berätta för dig Adam.." säger hon och fortsätter sedan " När du var liten bodde du, din pappa och din mamma tillsammans i huset ni bor i nu. Men när din mamma blev gravid med din lillasyster beslöt hon sig för att flytta bort efter massa bråk och din pappas alkoholberoende", Måna slutar tvärt och Adam ser återigen upp på henne. "Lillasyster? Mamma?" Måna svarar honom inte utan fortsätter istället " din mamma och pappa bråkade länge över hur det skulle bli med dig och din pappa var fast bestämd på att du skulle stanna hos honom och så fick det bli.... det var tänkt att du skulle få veta allt detta när du fyllt 18 men blev lite tidigare nu när din pappa... ja, när han nu inte kommer kunna ta hand om dig..."

Adam vet inte vad han ska säga... allt kommer som en chock. Har han en lillasyster? Vart befinner sig hans mamma? Vart ska han ta vägen nu?  Tankarna snurrade och Adam fullkomligt glömde bort allt annat för stunden. Plötsligt känner han hur Måna tar tag om hans hand och klämmer åt den en aning. "Jag förstår att det är mycket att ta in..."

Dagarna gick och Adam hade hunnit komma hem från sjukan och även vara med sina vänner den lilla tid han hade kvar i Umeå. Det var en stjärnklar natt. Luften var lagom varm och vågorna lät lugnande och behagligt när det slog upp mot bryggan där grabbarna satt. Inge musik, inge ståhej, bara Erik, Fredrik och Adam som satt och småpratade om vad som skulle hända från och med nu.

"Stockholm? Wow... det är en rätt bra bit..." säger Erik efter att Adam berättat vart han ska flytta. "Yeah, tydligen bor mamma där med min lillasyster jag inte ens visste att jag hade" svarar han och Fredrik kliar sig på bakhuvudet "Well, snart är du stockholmare du.." säger han och Erik fortsätter. "Hoppas du inte skaffar nå jävla snofsig dialekt nu bara för då fan åker jag personligen till Stockholm för att ge dig en käftsmäll" flinar han och alla börjar skratta. " A-Adam.... lova att inte glömma bort oss" mumlar Fredrik efter skrattattacken och pillar med en lite träflisa som sticker upp från bryggan.
Det blir tyst i några sekunder, som att alla sitter och tänker. " Klart jag inte glömmer er Vadfan. Ni är mina bröder" svarar Adam med ett stort leende och lägger armarna om sina vänner...