Jag stirrade tomt på skräpet de förväntar oss äta.
En hård macka, med sörja på och ett glas med ljummet vatten. Frukosten är alltid värst.
Det har gått två månader nu. Vad dröjer dem så länge? Jag vill ut härifrån.
"Ät upp, 537." Polismannen nickade mot min tallrik.
"Säg mig, skulle du vilja äta detta.. Rico?" Jag lutade mot cementväggen med armarna i kors och hade ett roat ansikte.
"Hur vet du mitt namn, 537?" Polismannen var mindre road, han var snarare mycket upprörd.
"Jag har en superkraft, förstår du." Jag ryckte på axlarna.
Polismannen drog ett djupt andetag. "Säg mig, hur vet du vad jag heter, förbrytare?"
"Jo, min superkraft heter; att kunna läsa namnbrickor." Jag pillade med kragen på min orangea dräkt.
Rico såg ut att behöva kylas ner lite. Han var helt röd i ansiktet, och ögonen ploppar snart ut ur skallen på'n.
"Ät upp nu, 537. Innan jag kommer in och tvingar dig."
"Olaga hot, Rico. Du vill väl inte sluta upp som mig?"
Polismannen spände blicken i mig, det blev plötsligt väldigt obekvämt.
"Jadu, polisen, jag blev otroligt hungrig nu. Det är bäst att du går så jag kan äta i lugn o ro.
Såvida du inte tycker om mitt sällskap? Då får du gärna stanna."
Han vände på klacken och gick bums.
"Aja, alla kan inte älska mig", muttrade jag och petade på mackan med foten. "Babyface?"
"Aa?"
"Är du hungrig?"
"Eh ja?"
"Vill du ha min frukost elle?"
Babyface, min cellkamrat, hävde i sig mackan och sköljde ner den med vattnet.
Det är såhär min dag ser ut. Det ända tidsfördriv jag har, är att reta vakter o mata Babyface.
På gården, hänger de "tuffa" fångarna. Däribland Fanx och Janice.
Fanx är en kraftig kille, inte mycket äldre än mig, ganska snygg också.
Janice, psykobruden alltså, är nog värre än Fanx. Hon är så kraftig, och farlig för den delen. Sen är hon mer läskig i ansiktet än man kan tro.
Janice och Fanx är båda mördare och misshandlade. Fanx har förstått sina misstag, vilken Janice inte har. Hon törstar efter blod.
För det mesta håller jag mig borta från gården. Det känns som att alla har något emot mig? Jag som är så snäll o rar..
Jag satte mig ner på golvet. Djupt inne i mina tankar.
De lovade att fixa ut mig.
De sa att de aldrig skulle sluta försöka.
Har de gett upp?
"Vad fan..?" Jag slängdes mot väggen. "Aj! För i helvete, vem fan sprängde min cell?"
Min rygg gör så förbannat ont att jag vill skrika.
Det är ett stort hål framför mig och larmet har gått igång.
"Behöver du en hand?" Gabe sträckte fram sin högerhand mot mig.
"Gud vad jag har saknat dig." Jag tog handen och reste mig upp. "Ett tag trodde jag att jag skulle bli fast här för evigt."
Jag borstade av mig.
"Aldrig att vi skulle lämna vårt Blåbär." Luke stod i mitten av hålet i väggen.
"Precis, vad skulle vi göra utan dig Blåbär?" Sa Roscoe.
"Gråta er till söms varje natt o äta upp all glass i frysen." Jag gick fram till dem.
"Stanna där!" Utanför min cell kom det massor av vakter, däribland Rico.
"Vi drar, hörni!" Gabe drog med mig ut ur byggnaden. "Vi måste hoppa!"
Och det gjorde vi.
Jag spottade svordomar överallt. Roscoe, Luke och Gabe vet hur mycket jag avskyr höjder.
Jag ska mörda Gabe för att han drog med mig ut över kanten.
Mina ben skrek då vi landade på taket av byggnaden intill.
"Stanna inte än! Nu kör vi K?" Roscoe ledde vägen.
När byggnaden tog slut, hoppade vi till nästa.
Pistolskott.
"Fan's jävla rövhål!" Roscoe höll en hand på låret samtidigt som han försökte springa.
"Hände?" Luke stannade upp i ett kort ögonblick, fast kom sen ihåg att springa.
"De där jävlarna sköt mig." Roscoe gjorde en besvärad min.
"Klarar du dig?" Frågade jag.
"Det är inte långt kvar", lade Gabe till.
"Ja, det.. går bra."
Roscoe är stark. Fysiskt och psykiskt. Säger han att han fixar det, så har jag inga tvivel på att han inte gör det.
Fan, jag har saknat dessa.
