Empty

1

Claire.

Jag andades snabbt, jag var sen, igen. Jag var alltid sen till bussen och jag hade inte lärt mig än, trots att halva vårterminen gått. Till mitt eget försvar hade jag bara gått i den här skolan ett tag. Ett tag var närmare bestämt tre fjärdedelar av vad jag skulle gå detta året, dock hade jag alltid två år till att vänja mig, eftersom jag börjat ettan i höstas. 

Med mina sjutton år fyllda, mitt svarta hår som var tillräckligt långt för att flyga över hela mitt ansikte och med mina otränade ben sprang jag, med allt jag hade, till busshållsplatsen. 

"Claire, jag håller bussen till dig, skynda!" Ropade en tjej med orange lockigt hår till mig, samtidigt som jag förtvivlat försökte springa så snabbt som mina ben orkade bära mig.

Tjejen med naturligt rött lockigt hår var min bästa vän, om man nu utrycker det så. Hon var smart och hon hade verkligen allt. Det skavde nästan i mina ögon när jag mötte henne med blicken, när jag tillslut sprang på bussen och tryckte mitt kort mot kortläsaren,

"Tack Frankie." Sa jag och gav henne en varm kram innan jag satte mig bredvid henne.

"Åh sluta kalla mig det, ingen annan gör det förutom min familj!"  Klagade hon. "Och kan du försöka komma i tid någon gång?"

Jag log bara och nickade, "jag försöker alltid."

"Verkligen? Det märks inte." Klagade hon återigen.

"Dålig dag, huh?" Retades jag och gav henne en liten knuff.

Hon log mot mig, "Inte riktigt, men jag har verkligen ingen lust med en ny kille i klassen."

Jag nickade instämmande, "jag förstår inte det heller, vi är klassen som är störst och består i ungefär 80% av killar, varför ska vi få den nya killen!"

"Eller hur, så orättvist. Jag ogillar starkt den idéen." Sa hon, samtidigt som hon skakade ogillades med huvudet.

Vi fortsatte att diskutera ämnet skolan och den nya klasskompisen genom hela bussresan. Diskussionen slutade inte där utan följde även med  oss påväg in till klassrummet, enda tills vi avbröts av Frankies pojkvän. Om man är perfekt, som Francesca, som hon egentligen heter, har man allt och då har man även pojkvän. En bra sådan.

"Hej Claire." Sa han och log.

"Hej Gustav." Sa jag till svars och gav honom ett lätt leende tillbaka.

Han nickade tillbaka innan han drog sin blick mot Frankie.

"Chess, baby, där är du ju!" Sa han. Hela hans ansikte strålade av värme och det märktes verkligen att han genuint tyckte om henne. Dem var så gulliga tillsammans, men eftersom jag har hört dessa så många gånger, tackade jag för mig med en enkel nick mot Frankie och gick sedan vidare.

Jag skulle försöka hitta Lola och Lucy, innan den första klassen började. Lola och Lucy var tvillingar, båda brunetter och i ungefär samma längd som jag själv, vilket låg på ungefär 163 cm, samtidigt som Frankie var längre. Hon var kring 170 cm. Lola och Lucy var också tjejer i vårt lilla tjejgäng som vi hade, med Frankie inkluderat också, givetvis.

"Lucy, Lola!" Ropade jag i korridoren samtidigt som jag gjorde en snurr för att se om jag kunde se dem.

En snurr i en korridor fylld med elever är aldrig en bra idé, speciellt inte när du samtidigt rör på dig, vilket jag precis gjort.

Jag såg hur mina böcker föll ner på golvet samtidigt som jag kände hur min, annars vita t-shirt, klibbade fast sig på min hud. T-shirten var nu mera  en vit t-shirt smyckat med ett stort brunt genomskinligt tryck på magen.

Jag kollade chockat ner på min tröja, "åh nej!"

Vad skulle jag göra nu?
Gå med tröjan resten av dagen?
Aldrig, speciellt inte när den ny killen kommer, även fast jag tror att jag aldrig kommer att få en pojkvän, såsom Frankie, så kan jag aldrig sluta drömma. Ett första intryck med en tröja som denna var aldrig ett bra första intryck.

"Fan, se dig för." Muttrade en kille med ljus brunt hår, något namn hade jag inte, eftersom jag inte direkt kände alla på skolan. "Min cola spilldes precis ut, jag som var så törstig, du måste köpa en ny till mig."

Jag skämdes, min blick drogs ner till golvet, jag var klumpig, det var ju egentligen jag som hade gjort att det resulterade som det gjorde. Jag skämdes också över att jag beskyllde allting på honom, eller jag gjorde nästan det, det var inte direkt så att jag fick skuldkänslor först, vilket jag borde fått och det var ännu en sak på min "skäms lista". Det var inte okej.

"Tänker du säga något eller?" Muttrade han.

"Ja jo." Mumlade jag, ovetandes vad jag skulle svara. Det var nu jag skulle haft Frankie. Hon kan alltid prata med alla människor, oavsett vad det gäller.

"Jag måste gå till klass nu, men du ska veta att du kommer inte undan det. Jag ska ha min cola." Sa han bittert innan han gick och lämnade  mig kvar med ungefär fem minuter på mig att hitta en ny tröja och plocka upp mitt skolmaterial som förhoppningsvis inte blivit förstört.

A/N
Osäker om jag ska fortsätta med denna berättelsen, så jag vill gärna höra vad ni tycker, kommentera gärna, puss å kram//menkbry