Vanezas perspektiv:
jag drar upp mitt pass ur bakfickan och räcker fram det till kvinnan bakom disken. hon viker snabbt upp det och kollar sedan på mig och räcker tillbaka det.
inte ens ett leende får jag utan bara en iskall ointresserad blick. pfft, jag avskyr flygplatser.
min tunga resväska slänger jag upp på bandet och den försvinner in bakom några skynken. mamma och pappa tar riktning mot ett café längre in på flygplatsen. medans jag strosar en bit bakom så tittar jag på alla människor.
plötsligt råkar en ung kille knuffa till mig med axeln och han vänder sig snabbt om och ber om ursäkt innan han snabbt går vidare efter sin mamma.
hans hår är mellanblond och av vad jag hann se hade han blåa ögon, precis som Felix.
"nejnejnejnejnej" viskar jag för mig själv, inte tänka på Felix. Det tog mig flera veckor att lära mig att klara mig utan honom och nu har jag faktiskt inte ägnat honom en tanke på över fyra månader.
direkt efter jag lämnat hans hus för två år sen hade jag blockat honom på alla sociala medier han hade och bytt telefonnummer så han inte skulle ringa.
det sista jag hörde från honom var ett sms, ungefär tio minuter efter att jag lämnat honom. 'kom tillbaka :(" hade det stått och i flera minuter hade jag bara stirrat på bokstäverna.
men aldrig i livet att jag tänkte gå tillbaka till den skithögen. jag suckar irriterat och går med längre steg efter mina föräldrar som nu nästan nått ett av borden vid caféet.
-
mamma sätter sig ner på en av stolarna bredvid pappa och jag slår mig ner mittemot henne på andra sidan om bordet. jag plockar upp min mobil och slår in min fyrsiffriga kod. jag klickar in på twitter och scrollar igenom min timeline lite snabbt och trycker sedan på 'ny tweet'; "omw till Thailand😍🙆"
"Vaneza vill du ha något att äta eller dricka?" mamma har rest sig upp och står med plånboken redo i handen för att gå bort till caféet.
"mm frappino" säger jag utan att titta upp från skärmen. hon nickar kort och går sedan iväg och lämnar mig och pappa ensamma.
"så från 1-10 hur snygga är killarna i thailand?" pappa skrattar till och tittar på mig med ett smil på läpparna.
"dom är skitfula pappa, inte en enda jävel är snygg" nu låser jag mobilen och lägger ner den på bordet framför mig. pappa har fortfarande blicken fäst på mig.
"så inget haff den här resan heller?" jag tittar på honom med en blick som säger 'really?'. han lutar sig tillbaka igen i stolen och tittar belåtet på mig, jag suckar och kollar runt på omgivningen.
det enda jag möts av är människor, betydligt större mängd äldre, bärandes på sitt handbagage och springandes fram och tillbaka mellan bokaffärerna.
mamma kommer tillbaka med sakerna och räcker fram frappinon till mig. jag tar emot den och placerar sugröret mellan mina läppar.
det lägger sig en tystnad över oss även fast omgivningen låter som jag vet inte vad. jag fortsätter kolla mobilen och skriver lite med Emma på kik.
*så när ni kommer hem kan vi sticka till grönan?* Emma har tjatat enda sen skolan slutade om att vi måste dra till grönalund i sommar och jag själv är inte direkt en sådan person som älskar tivolin men hon lyckas få med mig på det mesta ändå.
*okej okej! MEN jag tänker inte åka något utan du får hitta någon annan att åka med eller åka själv* skrev jag och skickade precis innan pappa säger att vi måste gå mot gaten.
jag reser mig upp från stolen och kollar mig omkring. vart fan är min väska? pappa sluter upp bredvid mig och räcker fram min svarta fransväska till mig som jag har mitt handbagage i, eller det är en ipad, hörlurar, solglasögon och en mobilladdare till min iphone.
efter bara några minuter är vi inne på planet och sitter på våra platser. "nu åker vi" säger flygkaptenen och inom kort känner jag hur vi rör oss frammåt.
