The Box ✅

- 5 -

Torkan hade kommit.

Både ungdomarna kände hur halsen brände och det kändes som ett rent helvete blandat med Saharaöken.

De var utsvultna och det kändes som om monstret inuti dem båda höll på att gräva sig ut levandes för att äta upp varandra.

"Jag.." började Emily, hennes röst var skrovlig och torr. "Jag orkar inte andas."
"Försök" uppmanade Oliver, han drog sig närmare henne. "Ge inte upp."

Hon skakade på huvudet, hon var envis. Hon ville inte dö på detta sätt.
Hon tog sig närmare honom och la huvudet på hans axel, "Jag förstår inte.." kämpade hon, "Varför vi är här."

"Det har vi sagt flera gånger" kommenterade han.
"Jag vill också ta reda på det."
Hon blundade lite och andades in, "Var ärlig" viskade hon. "Vad tror du pistolen är till för?"

Oliver var tyst, han vägrade säga det. Han ville inte inse och han visste det inte var meningen.
"Jag tänker inte säga vad jag tänker" svarade han bestämt, "Den där pistolen är oanvändbar."

"Men tänk om den faktiskt är användbar?" svarade hon och såg upp på honom, "Tänk om vi behöver den till.." började hon.
Han avbröt henne, "Emily, sluta. Ingen av oss ska bli skjuten."

"Jag menar inte att du eller jag är en förrädare. Jag menar att den ena ska få slut på lidandet" förklarade hon.
Han höll andan, han tänkte lite men ville absolut inte göra någonting med vapnet.

"Du tänker väl inte begå självmord?" frågade han osäkert.

"Om jag måste" mumlade hon, och hennes ögonlock fumlade. Hon slocknade snart.
"Använd mitt kött till mat."

Han spärrade upp ögonen av tanken som hon fick för sig men sa inget om det.

"Håll ut i ett par timmar till bara"
uppmuntrade han henne, "Jag lovar. Någonting måste hända snart."
"Vi har väntat för länge" viskade hon utmattat.

Han drog Emily intill sig, hans armar slöts om henne.
Törsten tog kål på honom, hungern med. Men han ville inte ge upp, han ville inte ge upp tjejen för ingenting.

Det gjorde ont i hjärtat, det gjorde det.
Han visste knappt hur verklig smärtan kunde vara, han ville bara stänga sina känslor.
Han insåg strax efteråt, att han hade mjuknat.

Oliver hade insett att han skulle blivit galen för länge sedan om han var ensam.
Han ville inte att det skulle sluta så här.
Det ville hon inte heller, hon höll hans armar hårt som om hon var rädd för döden.

"Snälla, Oliver" jämrade hon, "Skjut mig."
Det sista fick honom att vakna till liv, "Absolut inte" svarade han. "Ingen av oss ska dö."

"Du måste" envisades Emily, hon kämpade för att se upp mot honom, där båda satt halvt liggandes.
Hon sade: "Om du verkligen gillar mig, gör slut på mitt lidandet."

Han kände hur ögonen fylldes med salt, det var tårar.
Hans läppar skakade smått, han kunde inte tänka tanken. "Nej.. nej" började han.

Hon la sin hand mot hans kind, "Gör det" viskade hon, "Vi kommer säkert ses någonstans igen."

"Detta är så orättvist" utbrast han, att prata kändes som att bränna bort tusen kalorier.
"Vi var inte värda detta, vi skulle kunna ha ett bra liv. Vi borde inte ens sitta i en förbannad låda!"

Emily tittade mot honom och hyssjade. "Lugn" svarade hon, "Vi har varandra. Det är det viktigaste" sa hon.
Han kände att han behövde gråta, och det gjorde han ostoppbart.

Han grät och stoppade inte henne när hennes hand trevade efter pistolen, och han stoppade inte henne när hon satte kulan i magasinet.
Det klickande ljudet avgjorde att pistolen var osäkrad nu.

"Jag kan inte" sa Oliver, "Jag kan inte göra detta."
"Du måste" envisades Emily och la pistolen i hans hand och drog ihop hans fingrar så han hade greppet om det. "Du måste."

Han skakade häftigt på huvudet.
Hon stirrade allvarligt på honom, "Vill du att jag ska lida så här? Du vet att vi kommer ses på andra sidan. Vad som helst, vi kommer att träffas igen."

Handen som hade greppet om pistolen skakade, han kunde inte se på den.
Men han visste att han inte ville se Emily så här. Han ville att allting skulle vara över.

En av tårarna föll ner på hennes panna, och hon hjälpte honom att sätta pipan mot pannan.
"Gör det" uppmanade hon, "Gör det fort."

Han skakade häftigt, det var som om fingret vägrade att sätta sig på avtrycket.
Det var omöjligt. Helt omöjligt. Han kände hur hennes hand la sig över hans.

"Tryck" sa hon lugnt, "Tack för vår tid tillsammans."

Det sista fick hans hjärta att brista omedelbart, fingret bara la av.
Han tryckte på avtrycket.

Han hörde skottet.

Pistolen föll ner på golvet bredvid de två ungdomarna.
Oliver stirrade på flickan i sin famn, såret i pannan avslöjade att hon inte var vid liv längre.

Hennes hand föll ner på golvet, där blodpölen bildades, hennes vita overall blev snabbt röd.

Törsten grävde sig ända ner i kroppen, och han lutade huvudet bakåt.

Ljuset sken mot hans ansikte, och han kände en tomhet inuti sig.
Den sista han hade kvar i sitt liv var borta, och han hjälpte till med det.

Han blundade, kände hur sorgen bet tag i honom.
Kroppen darrade, och han skrek av förtvivlan tills krafterna tog slut.

Plötsligt kom ett svagt ljud, ett knarrande.
Han hade ingen kraft kvar att öppna ögonen, men på något sätt klarade han ändå.

Ögonen öppnades sakta, och han såg en mörk gestalt.

Gestalten närmade sig honom, bilden var suddig. Han kunde inte se vad det var.
Men det var någon, någon levande varelse.

Till slut slocknade Oliver också.

[ Det kommer en epilog ikväll ]