De Frostfödda

Prolog

Det blåste en kall vind den natten.

Isande kall, skulle en del ha kallat den. Den blåste från bergen högst upp i Jotun, ner över den frusna tundran och vidare över Vigrids döda fält. Den blåste förbi floder och sjöar, genom raviner och skogar.

Det var en ödesvind, sade en del, den första i sitt slag. Fylld av is, snö och förtvivlan blåste den hela vägen in i Nordmarkernas städer och byar, frös marken till is och lämnade de mest värnlösa av människor huttrandes och förtvivlandes.

Inne på Värdshuset Galten huttrade ingen.

Där sprakade björkveden i den stora spisen, ölsejdlarna fylldes i samma takt som de dracks upp och det skrattades, skramlades och bråkades högljutt. Just den här kvällen var stämningen alldeles särskilt god, och skratten var alldeles särskilt höga.

Just den här kvällen hade en berättare kommit till Galten. De kom allt mer sällan nu, Berättarna, när vägarna inte längre gick att färdas på tryggt och solen knappt syntes innan den försvann bakom horisonten igen. Faktum var, att det här var första gången en Berättare satt sin fot i den lilla staden Fyrdham på nästan ett år. Ryktet spred sig snabbt och värdshuset fylldes av fler män och kvinnor än någon sett på åratal. De satt på bänkarna, på borden och stod upp längs väggarna.

"Fortsätt!", tjöt en rödmosig man med fett, stripigt hår och ett ansikte som knappt en mor kunnat älska. "Fortsätt, din jävel!"

Berättaren plockade upp sin mössa från golvet, höll upp den symboliskt mot publiken och vände den sedan upp och ner för att visa att den blivit tom på nytt. Han skakade på huvudet och ryckte på axlarna. "Jag tycks ha tappat minnet. Helt plötsligt."

"Ge honom mer pengar!", ropade någon längre inifrån rummet. "Mer pengar, era snåla kräk!"

Någon kastade motvilligt en näve småmynt över halva värdshuset. Med den kraftigt berusades skicklighet landade inte ett enda av dem i mössan.

"Nu klarnar det", skrockade Berättaren glatt, plockade i lugn och ro upp mynten från golvet och satte sig tillrätta på stolen mitt i rummet. Han slog upp sin tjocka bok, fuktade ett finger mot tungan och bläddrade framåt några sidor. "Var någonstans var jag?"

"Något om en vind", gormade den rödmosige igen och slog ölsejdeln i bordet så hårt att hälften av innehållet flög ut över hans kolsvarta skägg och resten över hans bordskamrater. "En kall jävla vind!"

"Just det." Ett snett leende smög sig upp över Berättarens läppar när han böjde sig framåt och låtsades viska orden, trots att han nästan fick ropa ut dem för att höras över sorlet inne i Värdshuset. "Vinden skall komma, men inte riktigt ännu. Först skall vi lyssna till ett ljud, ty den första natten kommer själarna. Försiktigt trevandes kommer de, som fotstegen av de döda, nästan helt utan att röra vid marken under sig. Är man helt tyst kan man höra dem gå, tassandes på gator och i gränder. Är man ännu tystare kan man höra dem ropa... Fimbul... Fimbul... Ödesdagen. När man hör det, då vet man att livet snart tar slut."

Männen hade tystnat nu, och tittade med spända blickar mot Berättaren mitt i rummet.

"Den andra natten", fortsatte Berättaren, slickade sig om läpparna och höjde ögonbrynen, "kommer vinden. Isande kall. Den fryser jorden under era fötter, krossar glaset i era fönster och lämnar era fruar och döttrar hårda som sten..."

"Jag har något som är hårt som sten i mina byxor!", skrek plötsligt den rödmosiga och ställde sig upp på sin stol, tog ett stadigt tag om skrevet och flinade smaklöst stort. "Och frugan har minsann aldrig klagat!" Ett öronbedövande skratt brast ut i rummet, med redlösa män som slog ölsejdlarna i hårt bordet, stampade taktlöst i golvet och gormade ut sina egna, nypåfunna svordomar. Utanför hade en vind blåst upp och ett dovt sus letade sig genom värdshusets väggar.

"... och på den tredje natten", fräste Berättaren högt, uppenbart irriterad av avbrottet, "kommer klockorna ringa. Alla klockor, överallt i hela landet. Med samma takt, med samma klang. De ringer, för att välkomna Honom."

"Välkomna vem?", ropade någon längre bak i rummet med höjd röst.

"Håll tyst någon gång så får ni reda på det." Berättaren harklade sig otåligt, tog några klunkar ur sin egen ölsejdel och tittade ut över blickarna som var riktade mot honom. Han höll upp ett finger, som att det han skulle säga härnäst var så viktigt att ingen människa kunde ha råd att missa det. "På den fjärde natten kommer regnet. Det kommer att rulla ner från bergen, i moln svarta som aska. Blod, svavel och eld som dränker städerna, krossar fästningarna och gör era fartyg till damm." Han blev tyst höll upp fingret igen och väntade tills rummet blivit nästan ljudlöst. "Och på den femte natten öppnar sig berget. Den dagen kommer Fergul själv till oss. Avlad av Frosten. Renad av Elden. Och av människor..."

"Av människor vadå?" Alla ögon var riktade mot Berättaren, och rummet hade blivit så tyst att man hade kunnat höra en nål falla mot marken.

Berättaren tittade upp, log ett tunt, nästan omärkbart leende, tittade ner mot golvet och slog igen boken med en hög smäll. Suset utanför tilltog och blev till ett dånande oljud. Plötsligt började vinden slå hårt mot väggarna. Fönsterluckorna skallrade och ett smattrande hagel piskade mot fönstren, hårt och vasst, som att glaset skulle spricka vilken sekund som helst.

Människorna inne på värdshuset tittade först ut med ängsliga blickar, och sedan tittade de mot mannen som satt med en stängd bok i knäet.

Ingen skrattade längre.

Berättaren harklade sig ljudligt. "Av människorna..." När han tittade upp igen var leendet som bortblåst och sotsvarta ögon blängde rakt ut. Rösten var annorlunda nu, obehaglig och vass, skorrandes som att mannen åldrats hundra år. "... av människorna skall han döpas i stål och blod."