Spegeln föll ur min hand. Det var det mest hjärtskärande skrik jag någonsin hört, nästan omänskligt, och jag visste instinktivt att det var ditt, att du behövde mig nu. Kanske en sista gång och direkt kände jag hur mina knän långsamt vek sig och den rosa orkidén som du älskade så mycket smälte samman med den vita väggen bakom. Ingenting var klart längre. Du skrek fortfarande och efter vad som kändes som en evighet klarnade allting långsamt igen och den tillfälliga förlamningen övergick i panik. Andas. Desperat försökte jag ta djupa lugna andetag, fylla mina lungor, men misslyckades.
Innan jag visste ordet av var jag ute ur rummet, fortfarande utan luft, och jag sprang som jag aldrig sprungit förut. Hela huvudet dunkade och varje andetag kändes som om en kniv skar igenom mig. Men jag sprang ändå, följde ditt skrik ut i den bitande vinterkylan, tappade känseln i mina nakna fötter. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag övergav dig nu. Om jag någonsin övergav dig.
Nu såg jag dig och du var tyst, för tyst, och sanningen gick upp för mig. Plötsligt var jag som förstelnad, kunde inte röra mig även om jag skulle försöka, bara stod och stirrade med en tom blick på din kropp. Den var insvept i ett glimrande snötäcke som bara blev tjockare och tjockare av snön som yrde , slog emot både din och min hud likt spikar. Fast du kände ju inget förstås, led inte som jag gjorde i detta nu. Sinom tid kom jag tillbaka till verkligheten och en ny våg av panik sköljde över mig och jag kunde inte stå emot, lät mig själv tappa kontrollen. Blodet som alldeles nyss varit likt is rusade nu i mina ådror men av vad vet jag inte; kanske av ilska eller kanske var det bara kroppen som ville få upp värmen igen. Jag sprang snabbt den korta sträckan fram till din livlösa kropp, en kniv hade genomborrat ditt hjärta, lämnat en stor röd fläck, och jag lade mitt huvud mot ditt bröst, kramade om dig. Kärlek. Det var som om jag på fullt allvar trodde att min villkorslösa kärlek till dig kunde ge dig tillbaka livet, spola tillbaks tiden. Klart att det inte funkade.
Länge satt jag där vid din sida och mina händer som lämnat avtryck i snön som svept in din kropp och långsamt kylt ner den var borta; snön hade ännu inte slutat yra. Jag tänkte på hur jag skulle gå vidare, vad som skulle hända härnäst och jag var som en levande fågelholk. Allting förutom en sak, som jag var helt säker på, hade jag inget svar på. Den där rosa orkidén i rummet som jag stod i när jag hörde ditt sista skrik, den som du älskade så mycket, skulle du få. Jag skulle plantera den så fort som möjligt, även fast snön fortfarande var kvar. Ty det som göms i snö kommer upp i tö. Så när solens första strålar skiner ner på oss och dess värme smälter snön kommer en rosa orkidé växa upp ur jorden som du kan titta på.
Och den kommer växa sig stark. Precis som du.
