Förtäras av eld

Kapitel 1

Aldrig hade hon blivit så förödmjukad tidigare, tänkte hon ilsket när hon stormade ut ur matsalen i hopp om att ingen såg att hon grät. Fan vad hon hatade alla - alla som stirrade, alla som dömde, alla som skrattade, alla som - alla. Hon kunde bokstavligt talat känna deras blickar svida där hon småsprang genom korridoren. Hennes kinder blev röda och hon önskar att hon hade haft förmågan att försvinna, eller få alla andra att försvinna - mycket bättre!
Alla som stirrade på henne kunde dra åt -
Hon hatade dem, hon hatade dem hon hatade dem... Fan, vad hon hatade dem.
Det här var första gången det hade hänt inför så många människor. Det var något som inte brukade hända, inte så här ute bland folk och aldrig i skolan. De få gånger det hade hänt här i skolan var under pressade situationer eller då hon blev riktigt, riktigt arg. Hon visste inte vad som hade hänt. De senaste dagarna hade varit underliga, hon hade känt sig underlig, ja, underligare än vanligt så att säga. Nu skulle alla på hela skolan ta avstånd från henne -
Bra! Hon behövde inte någon av de idioterna! Det var på tiden de fick se henne, se henne på samma sätt som hon såg sig själv. Tanken skrämde henne, men egentligen visste hon inte varför? Varför brydde hon sig ifall hela skolan och idioterna i den hade sett henne göra - vad det nu var hon gjorde när det hände. Lika bra. Kanske skulle hon slippa allas dryga kommentarer och allas äcklade blickar i framtiden. Men det trodde hon inte. Idioter vältrade sig i andras lidande. Hur länge skulle de vältra sig i hennes lidande? Helvetesjävlaskit!
Tanken på att de skulle vältra sig i hennes lidande - behandla henne - skrämde henne.
Varför var just hon tvungen att bära på den här...den här...jävla - Förbannelse var rätta ord. Förbannelse och jäkelskap!
Det fanns säkert de som skulle se det som en talang, en gåva, ett under, men inte hon. Nej - hon visste precis vad det innebar att ha en sån, vad skulle hon kalla det? Förmåga, kanske? Nej, förmågor och gåvor kunde man göra sig av med, men hon var fast med sin. Förbannelse var ett bättre ord. Det var precis det som det var. Förbannelser kunde man inte göra sig av med hur som helst. Enligt böcker och sagor kunde man bryta förbannelser, men hon var inte säker på om hon kunde bryta sin. Vad hon än kallade det försvann inte faktumet att hon inte ville ha den; förmågan. Den enda förmåga hon ville ha just nu var förmågan att försvinna, göra sig osynlig eller teleportera sig bort - långt bort. Allt för att slippa känna allas blickar svida i nacken. Allt för att slippa höra deras dryga och elaka kommentarer hagla mot hennes rygg.
Människor! Hon hatade dem. De lade sig alltid i. Hur skulle det vara om alla bara kunde sköta sig själva? Skita i andra?
Hon ville kasta bort allt. Skita i precis allt. Hon ville kunna se sig själv i spegeln och gilla det hon såg. Men det här förbannelsen gjorde att hon inte kunde vara sig själv, den hon egentligen ville vara. Det fanns bara en person som visste vad hon gick igenom, en person som förstod sig på henne, en person som hon kunde vara sig själv tillsammans med, hela sig själv, inte bara en efterapning av en del av sig själv - den enda personen som inte var här just nu. Personer håller inte för alltid, det är en sak som är helt säker. Det om något var en förbannelse som hon inte kom ifrån.
Sedan dess har ingen förstått sig på henne, än mindre hon själv.
Hon sprang genom korridoren, hon sprang så att lungorna brände, sprang tills benen ilade, sprang tills halsen - armarna - fötterna - sprang tills smärtan var det enda hon kunde tänka på. Hon ville komma bort. Bort från sina problem, bort från sig själv. Fly från sitt huvud. Tankarna ekade som pistolskott, men minskade för varje steg hon tog.
Med andan i halsen nådde hon dörren till friheten, bröt ut ut helvetets portar och kunde äntligen andas ut. Men hon kunde inte stanna upp, kunde inte låta sig själv tänka. Hon behövde komma bort från skolan, bort från smärtan, bort från allt.
Men - det blev inte bättre av att hon kom ut till parkeringen. Ingen på det här jävla stället kunde parkera. Det var som om de inte visste vad linjerna var till för - kanske ska man stå på linjerna? Kanske ska man stå bakom linjerna? -
Det var som om de hade fått körkortet i ett jävla flingpaket eller något. Hon blev arg av att bara tänka på det. Därför tog hon inte bilen till skolan. Inte en chans att hon skulle låta någon av idioterna här förstöra hennes bil. En bil som hon hade köpt av sina egna pengar som hon hade slitit ihop.
Nej.
Istället tog hon cykeln. En cykel som hon hade haft så länge hon kunde minnas, rostig och ful. Någon skulle göra henne en tjänst om de stal den. Men sån tur hade hon inte. Cykeln stod kvar vid den gamla eken, så långt ifrån parkeringen som möjligt, precis där hon hade lämnat den, lika rostig och ful som innan. Det var irriterande typiskt.
Hon genade fort över parkeringen utan att se sig om en gång mer än hon behövde.
Alla idioter kunde ha skolan för sig själva. Hon skulle aldrig mer återvända. Hon om någon skulle inte bli ledsen om skolan brann ner under natten. Då skulle hon i alla fall ha en riktigt bra anledning till att inte komma tillbaka.
Hon hade tur, eftersom det inte var slut på skoldagen än, så var inte parkeringen överfylld med idioter. Men hon var inte särskilt taggad på att stanna längre än nödvändigt. Hon ville bara ta sin cykel, vända ryggen åt skolan för alltid och återvända hem.
Men eftersom ingen av hennes drömmar gick i uppfyllelse idag så blev hon inte förvånad när en - för att säga det på bästa sätt - jubelidiot, tjockskallig jubelidiot sprang rakt in i henne med sån kraft -
Hon föll. Världen havererade. Skeppet kolliderade med isberget och hon sjönk som Titanic. Armbågen sved till, knäna exploderade av smärta. Ett ilsket skrik lämnade hennes läppar. Det var en dålig dag för shorts. Väskan föll ur hennes grepp och sprack när den slog i asfalten.
Hon muttrade högt medan hon samlade ihop sina saker som låg utspridda över hela jävla parkeringen. Hela väskan hade spruckit, slitits isär av en jävla skit parkering! Hennes ilska hade antagit en sådan form att det kändes som om hon kunde slita ner hela helvetiska jävla förbannade himmel-jäveln. Den blå hånande himlen som såg vacker och fin utan ett endaste helvetiskt moln. Den hånade henne. Idioten hånade henne genom att tackla omkull henne.
Planen var att undvika idioter, men det slutade ändå med att idioterna sprang in i henne. Hade de lämnat vettet hemma tillsammans med hjärnan?
Hon svor högt, hon ville att hela världen skulle höra hur mycket idiot hen var som hade tacklat omkull henne. Hon kände hur ilskan färgade hennes kinder röda.
Varje sak, varje pinal fick sin egna unika svordom när hon stuvade ner de i den trasiga, och från och med nu helt odugliga, väska. När alla förbannade saker låg i väskan tog hon en titt på brottslingen, vandalen, idioten med stort I -
Chocken dränkte hennes irritation. Det var naturligtvis den enda person i hela universum som hon klarade av, den enda person som hon beundrade. På håll.
Förstummad och - hon kände sig urlöjlig för att vara helt ärlig. Det var första gången hon stod så här nära honom. All hennes ilska försvann och lämnade henne sårbar. Hon visste allt om honom, varenda detalj som var värd att veta.
Vad ska jag ta mig till? Hon skulle kunna vända ryggen åt honom, låtsas som att det här aldrig hade hänt. Men det var försent. Han såg rakt på henne och hon stirrade fånigt tillbaka. Det var inte såhär hon hade föreställt sig hur de skulle träffas första gången. Hon måste vara illröd om kinderna. Hettan steg och hon skämdes. Blygheten anföll henne med full styrka nu när hon inte hade ilskan som sköld. Vad var det med henne? Varför fick hon tunghäfta just nu? Hon ville ju visa framfötterna, visa sitt bästa jag. Hon var för generad för att ens bli arg. Det var något nytt. Det hade aldrig hänt förut. Det var nästan skrattretande, fast hon kände inte för att skratta.
Hon behövde ta sig samman. Efter ett djupt andetag skulle hon le, kasta med håret och hälsa artigt - för en gångs skull. Hon hade en chans att prata med honom, en chans att flirta med honom och en chans att sätta sitt namn på hans karta, och den chansen var nu.
Ett andetag - ett till.
Hon log, sträckte ut handen och - så klart! Ha! Av ALLT som kunde hända. Hon slog till honom i magen. Hur!? Hur lyckades hon med det? Ja, nu var hennes liv officiellt över. Hon skulle leva resten av sitt liv som singel på grund av sin klantighet, och det var väl rätt åt henne. Nu skulle han se henne som alla andra såg henne, som hon såg sig själv. Hon ville svära högt av irritation, och skulle svära högt om det inte hade varit för att hon var för generad. Idiot ville hon skrika, men den här gången, enda gången, till sig själv. Från och med nu skulle han håna henne, kasta ilskna och inte så försynta blickar på henne. Säga fula ord - visste folk inte att det var insidan som räknas?
Med svansen mellan benen, helt övertygad om att hennes liv slutade här, vände hon ryggen åt honom och -
"Trevligt att träffa dig också!" Rösten var riktad mot hennes rygg, men träffade rakt i hjärtat. Hans skratt var inte hånande utan mjukt och försiktigt.
Skulle hon springa? Glömma honom? - Nej, hon kunde inte.
Hur jävla dum i huvudet var hon inte när hon vände sig om. Det var ett val som hon inte kunde göra utan en svordom.
Hennes hjärta hade aldrig slagit så snabbt förut.
Han presenterade sig - vilket han inte hade behövt, hon kunde redan hans namn.
Nu hade hon sin chans. Herrejävlar, nu hade hon sin chans. Ivrigt svarade hon honom artigt med sitt namn som hon i synnerhet hatade - hon tyckte att det lät som en sjukdom. Vilka föräldrar med rätt förnuft döpte sitt barn till något liknande. Men de hatade väl henne lika mycket som alla andra.
"Armida?" Hennes namn på hans läppar lät inte så illa, tvärtom faktiskt. För första gången i sitt liv kändes det som om namnet tillhörde henne. "Vilket fint namn. Jag har aldrig hört det namnet förut."
Hon skulle kunna låtsas som ingenting, men om hon inte var sann mot honom, hur skulle hon då kunna vara sann mot sig själv? Nej, hon skulle säga som det var, och gillade han inte henne då så var det hans problem.
"Jag hatar mitt namn", svarade hon sanningsenligt och försökte le tillbaka. Men hon kände sig urlöjlig.
"Jag hatar också mitt namn", Hur? Hans namn var helt perfekt - precis som resten av honom -
Vad var det med henne? Skärp dig! Hon betedde sig som alla andra tjejer i hennes ålder som dreglade över killar de inte kände. Det ville hon inte. Hon behövde skärpa sig, sluta dreggla över honom.
Ett skratt och hennes knän blev svaga. Vem försöker jag lura? "Men det är bara för att min farbror heter det, och för att vara ärlig", - Det där leendet - "så hatar jag honom." - och där kom det! Satan vad hon föll för det där leendet. Hans mun, hans ögon, hela hans ansikte samspelade och hon kunde drunkna i det där -
Nu gällde det, hon skulle attackera med sitt allra bästa. Inga mera tafatta försök till fåniga leenden, nu var det på allvar.
Ett andetag - ett till.
Hon gav allt. Ett försök - en chans - ett resultat. Det var allt som behövdes.
Med ett självsäkert leende, som hon kände överträffade alla tidigare försök - "Jag gillar faktiskt det namnet" Hon lät inte för övertygande. I själva verket älskade hon hans namn, men det kunde hon inte erkänna. Lagom var bäst.
Andas - fick hon påminna sig själv om.
"Förlåt för väskan", sade han och nickade mot väskan hon bar under armen. Han försökte dölja sitt växande leende.
"Det var ju faktiskt min favoritväska", för det var det faktiskt. Den var inte så snygg, men praktisk. Vad gjorde en snygg väska för nytta om den var opraktisk?
"Är du påväg till din bil?" frågade han och avbröt hennes tankar.
Bil?
"Nej, jag tar aldrig bilen till skolan."
"Åh", sade han tankfullt.
Fan, sade hon något dumt? Hon visste att det skulle vara för bra för att vara sant. Om hon bara hade -
"Vill du ha skjuts?"
Frågade han mig just om jag ville ha skjuts? Hörde hon rätt? Aldrig i hela världen att hon skulle missa den här chansen.
Ett hjärtslag - två.
"Ja", andades hon hoppfullt. Fan! Cykeln! "men", Hon skulle kunna lämna cykeln, fast då -
"Men?" Han såg faktiskt lite besviken ut, han hade en vilsen hundvalpsblick. Han menade allvar med att skjutsa henne, han ville skjutsa henne.
Med ett leende. "Jag cyklade till skolan och jag vet inte hur jag ska göra med den." Ingen lögn. "Jag skulle ju gärna åka med dig", Sååå sant. "men jag måste fortfarande få hem cykeln."
Han log stort, höjde högfärdigt på ögonbrynet och tittade drygt bort över parkeringen. "Det är din lyckodag." Jo, tjena, hej! Skulle hon berätta för honom om sin dag? Lyckodag? "Jag har nämligen ett cykelställ på bilen."
Vem åkte runt med ett cykelställ på bilen? Det var faktiskt en fråga hon ställde högt.
"För precis såna här tillfällen!"
Det var så absurt att hon behövde skratta högt. Åkte han alltså runt med cykelställ hela tiden ifall att han skulle skjutsa hem någon med cykel? Men det var bra. Kanske höll dagen på att förvandlas till hennes lyckodag trots allt.
"Så", Det där leendet, dem där ögonen, "vill du ha skjuts?"
Jaaaaaaaaa!
"Ja, tack!"
"Då, så! Show me that bike!" - Dramatiskt, precis som hennes liv kändes.
Hon försökte dölja sitt fåniga leende. Men - herregud, vad hon gillade honom. Och just nu när de var de enda personerna på hela skolans parkering, kunde hon tillåta sig själv att gilla honom fullt ut. Ett litet tag.
Hon ledde honom bort över parkeringen, mot eken och sin rostiga och fula cykel. Hon sneglade bak. Han var kvar. Varje gång. Det här ögonblicket krävde en svordom; jävlar. Ett ögonkast. Okej - två; helvete.
"Är det där din cykel", sade han roat.
Hon nickade och sneglade upp på honom. Han log - jävlar.
"Det kan vara den gräsligaste cykel jag har sett i hela mitt liv."
Han var åtminstone ärlig, helt i hennes smak. Och - den var gräslig. Och rostig. Och ful.
"Jaja, gräslig, rostig och skitful", erkände hon högt. "men det är fortfarande min cykel." Hon låste upp cykeln, inte för att hon visste varför hon låste den. Vem skulle vilja stjäla den? Hon hängde låset över axeln, dumpade sina saker i cykelkorgen och började gå. Sida vid sida med honom.
Hon kastade en blick över axeln mot honom och sade, minst lika dramatiskt som han, "Show me that car!" om inte mer dramatiskt.