detta kommer bli en svensk berättelse, hoppas ni gillar den:)
Y/N P.O.W
Jag kände lukten av min pappas andedräkt. Den luktade sprit och rök, han var full igen. Han slog mig hårt i ansiktet och skrek på mig men jag hörde ingenting för jag hade lärt mig att stänga ute hans hårda ord. Han slog mig om och om igen och min lätta kropp gjorde ondare och ondare. Jag låg på golvet ihopkrupen till en boll och bad honom att inte slå mig, men han lyssnade inte. Han började sparka på mig och drog sedan upp mig på mina fötter igen.
- Försvinn! Skrek han. Jag vill inte se dig mera.
- Men pappa jag har ingenstans att ta vägen. Svarade jag gråtande.
- Jag är inte din pappa längre sa han och slängde ut mig genom ytterdörren.
Det var iskallt ute och jag hade bara ett par mjukisshorts och en t-shirt på mig. Inte ens ett par skor. Jag började gå bort ifrån huset där pappa och jag bodde. Jag visste att om jag gick in igen skulle han kunna döda mig. Jag hade inga syskon och min mamma dog för 7 år sedan när jag var 11, så det var bara jag och pappa.
Jag gick och gick utan att ha någonstans att gå och plötsligt började det snöa.
- Perfekt, mumlade jag för mig själv och fortsatte gå även fast hela min kropp bultade av smärta.
Jag vet inte hur länge jag gick men tillslut orkade inte min kropp längre så jag satte mig ner mitt på trottoaren och grät. Det var ingen som såg mig för det var mitt i natten. Jag blev kallare och kallare och min kropp gjorde så ont och till slut måste jag ha svimmat.
Justin’s P.O.V
Jag tittade på den blåslagna tjejen som låg på min soffa. Jag hade hittat henne avsvimmad mitt på trottoaren när jag var på väg hem från min flickvän Selena. Jag bar med mig henne in för jag kunde inte bara låta henne ligga där på gatan och frysa ihjäl.
Y/N P.O.V
När jag öppnade ögonen igen kände jag inte igen mig. Jag låg på en soffa i ett okänt hus och bredvid mig på en stol satt en kille och tittade på mig men jag kunde inte riktigt urskilja ansiktet för min syn var suddig och jag tror jag hade en blåtira.
- Vart är jag? Sa jag tyst
- Äntligen är du vaken! Sa killen och reste sig från stolen och gick fram till mig.
- Vad gör jag här? Vem är du? Varf…..
- Sssh, sa han och avbröt mig. Jag såg dig ligga på gatan och hade inte hjärtat till att lämna dig där så jag tog med dig hem.
- T-t-tack tror jag, sa jag tveksamt och kände hur hela min kropp värkte.
- Vad heter du? Jag heter Justin, sa killen med ett leende.
- Y/N, jag heterY/N, sa jag nervöst.
- Y/N..jag har en vän som heter Y/N, sa han och satte sig bredvid mig och nu när min syn blivit bättre kunde jag urskilja hans ansikte.
- Jag hade en vän som hette Justin, sa jag och såg honom mitt i hans bruna, vackra ögon och först då insåg jag vem som satt bredvid mig och han måste känt igen mig också för han kollade på mig fundersamt.
- Y/N? Sa han förvånat och kollade mig rakt i ögonen.
- Jay?
- JAG HAR SAKANAT DIG SÅ MYCKET Y/N, sa han och kramade mig hårt.
- Aaaj, sa jag tyst eftersom att hela min kropp gjorde ont.
- Oj förlåt det var inte meningen att göra dig illa, sa han nervöst.
- Det gör inget, sa jag och försökte få fram ett leende även fast till och med det gjorde ont. Det är inte ditt fel, sa jag och kollade på honom och märkte att han såg arg ut.
- Vem har gjort så här med dig? Är det din pappa igen? Jag ska se till att han hamnar i fängelset, sa han argt.
- Nej snälla Justin gör inte det, då kommer han bara göra mig mer illa, sa jag med gråten i halsen.
- Okej men om han slår dig en gång till så går jag raka vägen till polisen, sa han och lugnade ner sig lite.
Jag kunde inte hjälpa det utan var tvungen att skratta åt honom för han var så söt när han blev arg.
