Tro och tvivel

del 6

Jag sjönk ner på en handduk i sanden intill grillarna. Ellen satte sig ner framför mig och lutade sig bak mot mitt bröst. Jag la armarna om henne och lutade hakan mot hennes hjässa.

"Fryser du fortfarande?" frågade jag. Hon skakade på huvudet.

"Nej, inte längre. Jag är lika varm som Jacob." log hon. Jag nickade sakta.

"Lika varm som Jacob." upprepade jag långsamt och tittade ut över havet. Himlen var orange och speglade sig i vattenytan. Det var helt vindstilla och det enda som hördes var pratet runt grillarna. Ibland verkade det nästan lite overkligt.

"Har du pojkvän?"

Jag tittade ner på Ellen som lutade bak huvudet så pass mycket att hon kunde se mig i ögonen.

"Om jag har pojkvän?" frågade jag upprepande. Hon nickade ivrigt. "Nej, ingen pojkvän." svarade jag. Hon suckade djupt.

"Det trodde jag. Du borde ju ha minst tre stycken." sa hon. Jag brast ut i skratt.

"Tre stycken? Inte riktigt. Men man kan ju i alla fall drömma. Du då, har du någon pojkvän?" frågade jag och kittlade henne i sidan. Hon vred och skrattade i min famn.

"Nej." svarade hon.

"Va?! Har du ingen pojkvän? Du borde ju ha minst fem." log jag. Hon skrattade och sträckte sig efter en vattenflaska. "Håll ut. Snart får prinsessan sin drömprins. Tills dess får du nöja dig med Nils." sa jag och blinkade med ena ögat. Nils hörde vad jag sa och gav mig en mördande blick.

"Vad? Jag tycker ni två är rätt så söta ihop." sa jag ärligt. Han sparkade irriterat sand på oss. Ellen skrek, reste sig upp och kastade bort filten hon hade runt sig i ett svep. Tillsammans gav de mig ännu en mördarblick.

"Förlåt." sa jag men kunde inte låta bli att skratta. Nadja såg på mig och vinkade lockande med fingrarna. Jag reste mig upp och borstade bort sanden.

"Ska vi gå till båten?" frågade hon. Klockan var bara tio, så jag höjde frågande på ögonbrynen. "Jag fryser." förklarade hon och reste sig upp. Jag nickade och lämnade grillarna och resten av gänget bakom oss. När vi kom ut på bryggan hördes rullandet av vågorna mycket tydligare. Det var rogivande att bara lyssna. Vi hoppade på båten och gick ner i ruffen.

"Vad är det som har hänt mellan dig och Jacob?" frågade hon utan släppa blicken ifrån mig.

"Inget, vadå?" frågade jag och svalde hårt.

"Jag är inte blind. Ni springer runt på tå kring varandra." sa hon och satte sig ner på ena soffan. Försiktigt satte jag mig ner i den andra och tittade ner på mina händer.

"Det var någonting mellan oss förra sommaren." sa jag kort och mötte hennes blick. Hon nickade långsamt. "Vi kysstes, sen hände ingenting mer. När vi bar tältet till båten, du vet? Då sa han att vi borde glömma allting som hade hänt. Det gjorde ont att höra det, jag trodde han hade känt någonting i alla fall." berättade jag och suckade djupt. Hennes blick vilade på mig en längre stund innan hon sa:

"Är du kär i honom?"  Jag bet mig i kinden.

"Nej, men jag kände något för honom då och det byggdes upp i mitt huvud under vintern. Det gjorde bara ont att höra hur han så lätt viftade bort det från sina axlar." svarade jag.

"Han har förändrats, det håller jag med om." sa hon och förblev tyst när vi kände hur båten rörde sig. Hugos och Jacobs röster hördes tydligt när de skrattandes klev på båten.

"Säg inget om det." sa jag och gav henne en sista blick. De hade varsin ölburk i handen när de klev in i ruffen. Hugo satte sig ner intill mig och lutade sig tillbaka.