Lämna mig inte

44. Please don't

Klockan på väggen tickar. Vinden viner utanför fönstret. En droppe faller från kranen, ner i den vattenfyllda grytan i diskhon.

Jag hör alla de här ljuden, men jag är inte närvarande. Jag är här, på golvet i min lägenhet, men ändå är jag så långt borta. Jag känner absolut ingenting, jag är helt tom.

I never needed you like I do right now
I never needed you like I do right now
I never hated you like I do right now
'Cause all you ever do is make me...
Gave you up 'bout 21 times
Felt those lips, tell me 21 lies, yeah
You'll be the death of me
Sage advice

Jag ser på lappen i min hand; är det ens min hand? Jag känner mig totalt borta, så distanserad från allting, till och med min egen kropp.

Plötsligt känner jag ett starkt illamående. Jag rusar ut till badrummet så fort jag kan och böjer mig ner över toaletten precis i tid.

Det känns som om jag spyr tills jag verkligen är helt tom, på riktigt, inte bara som jag känner mig. Illamåendet försvinner i alla fall men jag är fortfarande lika borta, lika okontaktbar.

Jag går ut i köket igen och sjunker ner på golvet, på samma ställe som innan. Jag stirrar på skåpen framför mig, utan att egentligen se dem. Varför känner jag inget? Varför gråter jag inte? Varför är jag inte arg? Det här är nästan värre än att känna sorg och besvikelse för jag känner absolut ingenting, jag känner mig inte mänsklig. Tänk om jag håller på att bli galen.

***

Timmarna går och min mobil ringer ett par gånger under dagen men jag reagerar inte ens på ljudet. Jag sitter kvar orörlig på samma ställe på golvet i köket.

Men plötsligt är det som om något brister inom mig. Eller som om jag plötsligt får tillbaka alla känslor igen, alla på en gång. De sköljer över mig som en stor våg och jag klarar inte av det, vet inte hur jag ska hantera det.

Jag ger ifrån mig ett jämrande läte, något mellan ett skrik och ett hulkande; det låter inte ens mänskligt. Tårarna rinner som forsar ner över mina kinder och det känns som om en hand håller om min strupe, hindrar mig från att andas ordentligt.

Det gör så ont. Det känns som om sorgen äter upp mig inifrån, det finns ingen ände på det, jag är fast i sorgen. Det gör fysiskt ont i hjärtat, inte bara metaforiskt som man brukar säga utan det gör verkligen ont, på riktigt. Det känns som om någon sliter mitt hjärta itu och lämnar mig här att förblöda på mitt eget köksgolv.

Couldn't hear the thunder
But I heard your heart race
Couldn't see the rain
We're too busy makin' hurricanes, yeah
Love ain't easy when it ain't my way
But it gets hard, when you ain't here makin' me crazy
Baby, say the word, darlin'
You know just how to hold the sucker down
So I see you in the morning
I can't watch you walk out

Hur kunde han göra så här? Hur kunde han lämna mig? Hur kan det här ske ännu en gång? Och med Andrew? Varför Andrew? Han av alla människor borde finnas kvar, han älskar ju mig. Jag vet att han älskar mig, han kan inte ha fejkat alltihop, inte hela sommaren. Eller ändrade han sig? Gjorde jag något fel igår? Han verkade faktiskt lite annorlunda hela dagen igår men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Hade han redan tröttnat på mig?

***

Jag ligger på golvet och gråter, kan inte röra mig, kan inte få tankarna att sluta snurra i huvudet, kan inte göra något annat än att gråta.

Timmarna går och det är först långt in på natten som jag slutligen lyckas resa mig upp och ta mig in till sovrummet.

Synen av den tomma, obäddade sängen får tårarna som nyss slutade rinna att forsa nerför mina kinder igen och jag börjar gråta hysteriskt. Jag vänder direkt i dörröppningen och går istället och lägger mig på soffan. Även det gör ont eftersom det var här vi satt och myste igår kväll men det är bättre än sovrummet och jag har ingen annanstans att ta vägen.