Lämna mig inte

43. I'm back

Vi går ner till receptionen och checkar ut och sedan går vi ut och sätter oss i bilen. Det ska bli så otroligt skönt att få komma hem och slippa åka runt en massa. Tänk en dag hemma i lägenheten, kanske några timmar på klubben med killarna eller till och med lite jobb på caféet; mitt gamla, normala liv känns väldigt lockande just nu.

Tanken på Matthew, Scott och de andra får mig att inse hur länge jag har varit borta. Jag saknar dem verkligen, det kommer att bli underbart att träffa dem igen. Frågan är bara hur jag ska förklara mig. Jag hade tänkt att jag skulle ha lite kontakt med dem under hela det här äventyret men det har bara inte blivit så.

Madison saknar jag också. Jag undrar om hon är arg på mig. I början ringde hon mig hela tiden men efter att jag berättade att jag inte skulle vara nåbar ett tag framöver har hon bara skickat några meddelanden som jag har svarat kort på, annars har vi inte direkt haft någon kontakt.

"Vad tänker du på?" Andrew ser nyfiket på mig och kör ut på den stora men öde vägen.

Det är tyst en stund medan jag funderar på hur jag ska formulera mig. Till slut tar ett jag djupt andetag och svarar: "bara på hur mycket jag har saknat mina vänner där hemma. Det har inte riktigt slagit mig förrän nu."

Först ser han ut som om han ska säga något men sedan vänder han blicken framåt igen och ser ut att vara upptagen i tankarna. Jag vet inte om han fortfarande har dåligt samvete för att han "kidnappade" mig men han vet i alla fall att jag har förlåtit honom. Visst, jag har saknat mina vänner, men jag har verkligen tyckt om att umgås med Andrew också. Trots allt som jag har blivit utsatt för ångrar jag inte att allt det här hände för om det aldrig hade skett hade jag aldrig träffat honom.

***

"Sam!"

Zach är den som får syn på mig först när jag kommer in på klubben med Andrew i hälarna.

Matthew stod med ryggen till men vänder sig genast om vid ljudet av mitt namn. Hans ögon spärras upp när han ser mig, som om han inte kan tro att jag faktiskt är här, att det är jag som kommer in genom dörren.

"Sam!" Han springer fram till mig och kastar sina starka armar om min lilla kropp.

I vanliga fall skulle jag ha sagt något skämtsamt eller påpekat att han håller på att kväva mig men nu är det annorlunda. När han kramar mig nu inser jag att jag har saknat honom mycket mer än vad jag har trott.

Jag lirkar loss mina armar och håller om honom hårt, så långt jag når runt hans breda rygg då vill säga.

Vi bara står här utan att säga något och utan att släppa taget om varandra. Han böjer ner huvudet mot min axel och andas in doften från mitt hår och jag känner hur jag nästan får tårar i ögonen. Han har verkligen saknat mig. Jag kunde inte rå för att jag blev kidnappad men jag hade kunnat komma hem tidigare, eller åtminstone försöka komma hem tidigare. De senaste veckorna har jag bara njutit av att vara med Andrew och jag har inte ens velat åka hem, och under tiden har Matthew gått här och oroat sig och saknat mig; jag känner en våg av dåligt samvete skölja över mig.

"Skönt att du är tillbaka igen, Sam." Jack dunkar mig i ryggen och han och Zach lägger armarna om mig de också så att jag nästan försvinner bland de tre muskelbergen.

"Vad fan håller ni på med?"

Killarna kliver bort ifrån mig och jag får se Scott stå i dörröppningen. När han ser mig försvinner hans vanligtvis uttryckslösa min och ersätts av ett förvånat, nästan chockat uttryck. Snart infinner han sig dock i situationen och hans vanliga flin dyker upp på läpparna.