Mörka gränder

13. Idé

Ann-Marie räcker mig ett silverfärgat paket. Min familj ser väldigt förväntansfulla ut när jag lossar på en av de många tjepbitarna. Som vanligt är det väldigt väl inslaget. När Ann-Marie gör paket snålar hon inte på tejpen. Långsamt lossar jag pappret, och når en brun låda. Det är en vanlig, intetsägande kartong utan text. Men det är i den som den egentliga presenten finns. Där ligger ett grönt fotoalbum. På framsidan står det "Savannah" med guldiga bokstäver.
"Vad är det här?" frågar jag förvirrat, och tittar upp på de andra.
"Öppna den." svarar Ann-Marie lyckligt.
Hon är otroligt stolt över den här presenten. Så jag lyfter på den hårda framsidan. Där möts jag av ett papper. På pappret står det väldigt mycket text. Men jag behöver inte läsa texten, för jag vet vad det här är för papper. Det är Ann-Marie och Kristians kopia av vad de skrev på när jag skulle flytta in hos dem. Jag bläddrar till nästa sida. Där finns en gammal bild på mig. Jag sitter på den trasiga sängen i det slitna rummet med musik i öronen och ett bistert uttryck i ansiktet. Håret är kort och svartfärgat, och ögonen väldigt hårt sminkade. Under den finns en bild på mig där jag sitter och dricker läsk i solen på altanen. Mitt hår har blivit lite längre och är nu rött. På andra sidan finns en bild på mig och Liam i soffan. Båda har ett framtvingat leende. Nästa bild är också ett leende, men det är ett genuint leende. Sedan fortsätter det med fler och fler bilder. Jag minns alla de här dagarna. Första bilden är samma dag som jag flyttade in. Den allra sista bilden är tagen igår när jag låg i soffan och tittade på tv med en skål popcorn på magen. De måste tagit den utan att jag märke något. I mitt försvar var det en väldigt spännande film. Det här är en tidslinje över min tid hos Ann-Marie, Krister, och Liam. Men det är inte bara bilder. Alla prov jag fått bra betyg på finns med, en torkad blomma från trädet jag planterade för ett par år sedan, min biljett när vi åkte på semester tillsammans första gången. Allt finns där i. Allt och lite till.
"Men ... va? Hur?" Får jag tillslut fram med skakig röst.
"Jag satt och kollade i våra gamla album för ett tag sedan och insåg att det finns så många bilder på Liams uppväxt och på mina och Kristers ungdomsår," säger Ann-Marie. "Men du har inget album. Och eftersom vi brukar säga att ditt nuvarande liv startade när du flyttade hit så borde du ju också ha ett album med bilder på ditt liv! Sedan slängde jag in lite annat också som jag tyckte var viktigt."
Som svar nickar jag med tårarna forsandes längs kinderna.

Vic blåser sitt rökmoln i mitt rökmoln.
"Vilken gullig present." ler hon.
Vi ligger på rygg i trädgården hos Ann-Marie, och njuter av sommarkvällen.
"Mm."
Jag har nyss visat henne albumet. Hon började gråta mer än vad jag gjorde, vilket säger något eftersom jag grät väldigt mycket.
"Men det är något märkligt med Andy." säger jag eftertänksamt.
Vic blåser ut cigarettröken med en suck. Hon har tjatat om att jag borde ringa honom, om inte annat för att spana in rummet, men jag är osäker. Tänk om han tycker att jag är för klängig?
"Du!" utbrister Vic plötsligt. "Jag fick en idé!"
"Åh." svarar jag smått orolig.
Idéer är inte hennes starka sida. Vi lämnar oftast sådant till mig.
"Om du följer med mig ut ikväll..."
"Nej, jag orkar inte supa idag också. Allvarligt, min lever kommer att skrumpna ihop helt!" gnäller jag högt.
Vic blänger på mig.
"Låt mig prata till punkt!" säger hon vasst. "Om du följer med mig ut ikväll så kan du ringa honom och säga att jag raggade upp någon och att du behöver någonstans att sova."
Jag tittar mållöst på henne en stund. Det där var faktiskt en rätt bra idé. Bristen på syrlighet från min sida får Vic att le triumferande.

Musiken dunkar, folk skrattar, och nyrökta cigarettfimpar täcker marken. Det känns hemtrevligt att stå utanför krogen. Jag tittar ännu en gång på klockan. Än så länge går bussarna hem, så det är för tidigt att ringa.
"Du?" säger jag till Vic när jag tänt min fjärde cigarett på en kvart. "Tänk om han inte är hemma? Vad gör jag då?" frågar jag nervöst.
Det blev tydligt rätt tidigt att Vic inte tänkte fejka sitt raggande. Hon rycker på axlarna.
"Men då raggar väl du också upp någon. Det är knappast så att ni är exklusiva."
Det är förvisso sant, men det finns ändå något som känns fel när jag överväger det. En arm läggs om mig och jag vänder mig, av någon anledning, förväntansfullt om. Jag möts av ett stort leende från någon medelålders man som inte borde stöta på någon i min ålder. Han har ett getskägg, en guldring i ena örat, hår som står rakt upp, och ser allmänt sliskig ut. Och han är stor, väldigt stor.
"Tjena tjejer." säger han och lägger sin andra arm runt Vic. "Vart har ni för andra piercingar då?"
"På ställen du aldrig kommer få se, äckel." fräser hon.
Mannen fnyser. Han tar oss uppenbarligen inte på allvar, och det skrämmer mig lite.
"Var inte sådan nu, gumman."
Sedan pressar han sina läppar mot Vics kind. Då märker jag hur hans hand glider ner mot mitt bröst.
"Men vad fan håller du på med?" skriker jag högt och sliter mig loss.
"Jävla äckel!" fräser Vic högt.
För en stund är jag rädd att hon ska spotta på honom, det är en grej hon gör ibland. Men till min lättnad stannar hon vid att skrika. Han stirrar på oss med rödsprängda ögon och vidgade pupiller. Den här mannen är hög och saknar spärrar. Människorna runt oss har slutat prata. Några viskar mellan varandra, men ingen tar ett steg i vår riktning.
"Tjejer, om ni uppför er finns det en fin belöning."
Sättet han säger det på får mig att förstå att det knappast är värt det. Vic verkar tänka samma sak, för hon pressar ihop läpparna till ett streck. Plötsligt blir mannen blek. Han stirrar skrämt på något bakom oss. Sedan börjar han springa. Jag och Vic vänder oss förvirrat om. Där står J.S med en mörk blick.

--------------------------------

Glömde nästan bort att ladda upp ett kapitel idag, trots att jag tänkt på det hela dagen. Skäms på mig!

Ska vara med i en novelltävling i lokaltidningen, så önska mig lycka till.
... måste bara komma på vad jag ska skriva. Önska mig lycka till med det också 😅