Lämna mig inte

42. Pregnant or not pregnant?

"Du är bara så...vacker..." Säger han.

Jag hade förväntat mig att han skulle säga något skämtsamt så hans allvarliga min förvånar mig. Jag förstår inte vad det är han ser i mig som jag inte kan se själv, inte för att jag inte är nöjd med mig själv eller så, men han verkar se en mycket bättre version av mig än vad jag ser. Enligt mig ser jag ut som vem som helst, jag har liksom inga speciella drag som sticker ut på något sätt.

Jag sträcker mig fram och kysser honom på munnen. Jag kan inte fatta att jag har mött en så underbar kille som Andrew, det är bara inte möjligt. Alla andra killar jag har träffat har sårat mig och de har visat sig vara riktiga idioter, jag hade nästan gett upp hoppet om att det skulle finnas någon som faktiskt tycker om mig och inte bara vill utnyttja mig.

Jag ställer undan tårtan på nattduksbordet bredvid sängen och flyttar mig närmre Andrew. Han lägger sig ner och drar ner mig över sig utan att förlora kontakten med mina läppar.

Jag drar upp hans tröja och börjar utforska hans bröst med mina läppar. Jag kysser honom hela vägen från halsen ner till magen. Jag gör det långsamt, bara för att få honom att längta ännu mer.

När jag sätter mig gränsle över honom tar han tag i den nedre kanten av min tröja och jag lyfter armarna över huvudet för att låta honom dra av mig den. Den här gången är det helt annorlunda jämfört med när vi var uppe bland bergen, där var det obekvämt och varmt och vi var osäkra på var vi hade varandra, nu vet vi vad vi båda vill och vi har inget gäng med kriminella män att oroa oss för.

Andrews blick på min kropp får det att pirra inom mig och hans händer bränner på båda sidorna om min midja. Jag böjer mig ner för att kyssa honom igen och denna gången är han mer krävande, desperatare. Han kysser mig intensivt och hans händer smeker mig över ryggen.

Efter ytterligare några minuters kyssande lägger jag mig ner bredvid honom och tittar upp i taket. Lyckan jag känner nu när jag är här med Andrew är obeskrivlig, jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna känna så här. Nu förstår jag varför det är så populärt att skriva om kärlek i alla böcker.

Jag lutar huvudet mot hans axel och flätar samman mina fingrar med hans. Han kysser mig mjukt på pannan och sedan ligger vi bara där och njuter av varandras närhet och av lugnet av att inte behöva tänka på att vi måste rymma.

***

Andrews pov

Jag öppnar slött ögonen när jag hör att det knackar på dörren. Samantha ligger tätt intill mig med huvudet på mitt bröst.

Jag lyfter försiktigt upp henne, sätter mig upp och lägger mjukt ner henne på sängen igen. Det knackar på dörren igen så jag skyndar mig dit innan Samantha också väcks.

"Så du är hemma trots allt. Jag började tvivla på om det faktiskt var sant eller om det bara var rykten."

Min pappa står mitt emot mig när jag så tyst jag kan öppnar dörren.

Min pappa är ungefär lika lång som jag och våra ansiktsdrag är väldigt lika, många brukar säga att utan rynkorna som han börjar få i pannan skulle vi vara som dubbelgångare. Han har dock brunt hår medan jag har mörkblont men annars kan jag väl hålla med om att vi är rätt så lika.