Lämna mig inte

39. The fight

När vi har varit ensamma har vi kyssts lite då och då men vi har inte haft möjlighet att vara överdrivet kärleksfulla med tanke på situationen vi är i, ändå har jag utvecklat starkare känslor för Andrew än vad jag trodde var möjligt.

Därför känns det extra jobbigt att inte få röra honom nu; jag tror att det Andrew försökte antyda när han sa att han har utelämnat alla detaljer är att han i det även inkluderar vårt "förhållande". Lisa och Nick har förmodligen ingen aning om hur det är mellan oss så vi får försöka dölja det nu när de är här. Det visar sig dock vara svårare än vad jag trodde; de har varit här i mindre än fem minuter och jag börjar redan känna kravet efter Andrews beröring.

"Jag tycker att vi sprider ut oss. Har alla vapen?" Lisa ser på var och en av oss och när hennes blick landar på mig lägger jag handen på den utbuktande delen av min tröja.

"Då så, Andrew, Sam, ni går åt höger. Nick, du och jag går åt vänster och sedan tar vi varsin plats i en cirkel runt dem." Hon plockar upp sin pistol och vänder om utan att vänta på svar. Hon verkar vara en som är van vid att bestämma, det kanske är hon som brukar ge order.

"Håll dig nära mig bara så länge så får vi se var vi delar på oss." Viskar Andrew när Lisa och Nick försvinner in i mörkret.

"Du har inte sagt något om oss va?" Frågar jag medan vi smyger fram bland snåren.

"Nej, jag tänkte att det skulle bli lite krångligt att stå och förklara det här, det är ju inte direkt något man förväntar sig kanske..." svarar han och flinar mot mig i mörket.

Jag ler en aning stelt tillbaka. Han har rätt, det skulle bara låta konstigt att försöka förklara hur det gick till när vi på något sätt föll för varandra trots alla problem och alla missförstånd.

Anledningen till att jag inte kan le avslappnat är att min puls just nu förmodligen ligger en bra bit över normal vilopuls; jag börjar inse allvaret i det vi håller på med nu. Under hela den här resan har jag liksom inte tänkt på hur det kommer att bli vid den här tidpunkten, då vi kommer ifatt gänget och måste ta fast dem, då vi antingen dör eller lyckas med uppdraget, då äventyret med Andrew tar slut.

"Är du okej?" Andrew trycker min hand och jag ler tacksamt mot honom.

"Ja" jag trycker hans hand tillbaka innan jag släpper den.

Han böjer sig fram och kysser mig på pannan innan han fortsätter gå och omsluts av mörkret medan jag står kvar bland buskarna.

Jag står ganska nära männen nu och vi bestämde oss för att Andrew skulle fortsätta en bit till innan han också stannar och väntar på anfallet. Helst hade jag velat att han stannat här med mig men jag vet att vi behöver dela på oss för att omringa dem och jag vill inte vara någon mes som inte klarar mig ensam.

Tanken att det kanske var sista gången jag såg honom dyker upp i mitt huvud, men jag trycker snabbt undan den igen. Ingen ska dö i natt, det får bara inte hända. När allt det här är över träffar jag Andrew igen och allt kommer att bli bra, vi kommer att kunna umgås på riktigt utan att behöva oroa oss för sådant här mer.

Jag sätter mig på huk bakom en stor buske och försöker att kika fram utan att ge något ljud ifrån mig. Jag kommer inte att veta exakt när de andra tänker anfalla men jag antar att jag kommer att märka när det är dags att springa fram.

***

Det känns som om minuterna segar sig fram innan det till slut händer något. Faktum är att jag tror att det går närmare två timmar innan någonting äntligen inträffar.