Lämna mig inte

35. It's time

Att vi kommer att få hjälp lät väldigt bra när han först sa det men nu är jag osäker på hur mycket det kommer att hjälpa, vi är fortfarande i underläge.

"Men hur ska jag kunna tro på att vi kommer att klara oss när alla odds är emot oss?" Jag ser bistert in i hans ögon men till min förvåning ger han fortfarande inte upp.

"Ibland har man alla oddsen emot sig men sedan när bryr du dig om det? Jag vet att du är en sådan som gör saker utan att bry dig om vad andra tycker och jag vet också att du inte bryr dig om några odds i vanliga fall, du gör alltid det som faller dig in och det funkar, eller hur?"

"Jag antar det." Suckar jag. "Oftast i alla fall."

Jag nämner inte killarna som jag har kysst på fester bara för att det har fallit mig in och som sedan har lett till det ena och det andra men alltid slutat på samma sätt. Jag vet att det inte är den sorts impulsivitet han menar men jag kan inte låta bli att komma och tänka på det. Men det han syftar på nu är en annan sorts självsäkerhet och han har rätt; genom att verkligen vara säker på sin sak blir man genast mycket starkare och klarar betydligt mer och det brukar funka för mig i vanliga fall. Det här är dock lite mer extremt men det är i alla fall bättre att tro än att inte göra det.

***

"Och efter det har jag aldrig längtat efter att gå i en vanlig skola igen." Avslutar han och jag torkar bort tårar av allt skrattande.

Andrew har precis berättat om sin hemundervisning; han undervisades tillsammans med några andra ungdomar som också hade föräldrar som var agenter. Han har aldrig gått i en riktig skola och han berättade att han brukade längta efter det för att han ville se hur det var. Efter en hel del tjatande fick han testa på det en vecka och man kan väl säga att den veckan övertygade honom om att en vanlig skola kanske inte var så rolig ändå...

I hans schema ingick bland annat dramalektioner och där var de mitt uppe i en musikal. Eftersom alla andra roller var tagna fick han den klassiska rollen för den som blivit över; ett träd.

Jag skrattade så mycket att jag fick tårar i ögonen när han sa det. Jag försöker att föreställa mig Andrew i en trädkostym men det är svårt att se det framför sig.

Han berättade att han skulle stå och svaja som ett träd i vinden och vid vissa scener skulle han - tillsammans med några andra stackare som också fick vara träd - dansa över scenen till balettmusik. Den delen fick mig att skratta ännu mer och bilden jag fick i huvudet gjorde det inte precis lättare att sluta.

"Du råkar inte ha en video från den musikalen?" Skrattar jag och torkar mig under ögonen.

"Nej och även om jag hade det skulle du aldrig få se den." Svarar han bestämt och jag gör en besviken min.

"Jag är säker på att du hade gillat skolan bättre om du hade fått en annan roll, du kom bara lite för sent helt enkelt." Säger jag med säkerhet i rösten.

"Det blev inte bättre av att tjejen som jag hade spanat in hela veckan hade huvudrollen och skulle stå och kyssa någon falsk snubbe mitt framför ögonen på mig medan jag stod och svajade i vinden." Muttrar han och jag sätter handen för munnen för att stoppa ett fniss från att slippa ut.

"Förlåt, det är bara så...komiskt." Ursäktar jag när han ser anklagande på mig.

"Komiskt? Jag fick mitt hjärta krossat!" Utbrister han men ler sedan snett för att visa att han skämtar.