it is your choice ▷HP✓

9 - Mötet vid den stora eken

När förvandlingskonst-lektionen var slut så packade Luke ner alla böcker, fjäderpennan och den lilla bläckflaskan i väskan igen och skyndade sig fram till dörren. Caitlin var redan på väg ut ur klassrummet, och Luke grabbade tag i hennes hand. Så fort hans fingertoppar nuddade hennes spred sig en plötslig värme genom hans kropp, och han log med hela ansiktet.

Hon strök bort en hårslinga ur håret och Luke betraktade hennes glittrande, gröna ögon. På väg genom korridorerna var det många som vände sig om och kastade en blick henne, förundrade över hur vacker denna blonda, grönögda flicka var.

Luke kände en svag känsla av skadeglädje smyga sig på honom, en skadeglädje över att han var den enda som fick hålla henne i handen.

När de kom fram till slutet av korridoren så var de tvungna att skiljas åt, eftersom att Caitlin skulle till sin lektion i Talmagi, och Luke skulle till sin lektion i Forntida runskrift.

Men innan hon hann gå iväg så drog Luke iväg henne lite åt sidan, så att ingen annan skulle kunna höra vad han sa.

"Kan vi inte mötas vid den stora eken, efter middagen ikväll?", frågade han. En plötslig glimt av osäkerhet skymtade i Caitlins blick, men snart log hon igen och nickade.

"Visst!", sa hon. Sedan vände hon sig om och försvann bort i korridoren.

***

Efter middagen återvände eleverna vanligtvis till sina sovsalar -om de inte skulle till biblioteket för att göra sina läxor förstås-, men denna kväll hade Luke inga planer på att följa med upp till Ravenclawtornet.

Han smög försiktigt ut genom porten och vidare ner till sjön. Där slog han sig ned bredvid den stora, gråbruna eken som stod där, och betraktade sjön.

Det var vackert. De tusentals stjärnor som bredde ut sig över himlen och speglade sig i vattnet, och även när Luke blundade kunde han känna deras starka, lysande glöd tränga igenom ögonlocken. Inte en enda vindpust kom farande genom vinden den här kvällen, och sjön var alldeles stilla, -om man bortsåg från en jättelik bläckfiskarm som sträckte upp sig över ytan då och då-.

Plötsligt kände Luke en hand på sin axel, och fick se Caitlin stå där.

"Du kom", sa han glatt och hon slog sig ned bredvid honom. Hennes långa, lite skimrande blonda hår böljade nerför hennes rygg, och hur gärna han än ville kunde han inte slita blicken från henne. Hon var vackrare än någonsin.

"Visst är det vackert?", frågade hon och även om Luke inte hade den blekaste aning om vad hon menade så höll han med.

För hela världen var vackrare än någonsin förut ikväll.

Han tog tag i hennes hand och kände värmen pulsera genom blodet. Med den andra handen tog han tag i stjälken på ett par mörklila blommor en halvmeter bort, och drog försiktigt upp dem ur jorden. Efter att ha borstat av det mesta av jorden som satt kvar på stjälkarna så sträckte han fram dem på Caitlin, som tog emot dem med ett litet leende.

Men något var fel. Leendet nådde inte ögonen, och en gnista av oro speglade sig i hennes ögon.

"Vad är det, Katie?", frågade han och betraktade henne.

"Va? Ingenting", sa hon, och tog tag i hans hand. "Det börjar bli lite kallt, ska vi inte gå in?"

Luke öppnade munnen för att påpeka att de nyss hade kommit dit, men stängde den igen när han såg att Caitlin redan hade ställt sig upp.

De började gå mot slottet tillsammans, och och mörkret la sig över dem som en svart slöja.

Plötsligt glimmade ett par ögon till i mörkret, och flicka steg fram bakom pelaren som hon hade stått bakom. Luke kände igen henne, och hade ett svagt minne av hennes namn i bakhuvudet. Fox?

"Kan vi prata lite?", frågade flickan med en blick på Caitlin. "Ensamma."

"Inte just nu, Bird", sa Caitlin och Luke utstötte ett svagt "just det, Bird var det!".

Flickan gav Caitlin en ilsken blick, och försvann därefter in i slottet igen.