Lämna mig inte

33. Lämna mig inte

Andrew lägger ena handen vid min svank och drar mig intill sig så att våra kroppar pressas mot varandra och jag kysser hans läppar allt mer intensivt, det är som om jag inte kan få nog av honom. Trots att allting kändes väldigt stelt och konstigt mellan oss i morse och att jag var övertygad om att vi inte skulle kunna känna så för varandra som vi gjorde natten innan så känner jag nu starkare för Andrew än vad jag någonsin gjort tidigare; jag vill bara ha mer av honom, mer mer mer.

***

"Där framme är det." Jag pekar mot dammen som skymtar mellan träden.

"Okej, ta den här." Andrew räcker mig en pistol och jag flackar med blicken mellan honom och mördarmaskinen i hans hand.

"Har du två stycken?!" Utbrister jag och tar tvekande emot den.

"Den där är bara reserv egentligen men det är lika bra att vi har en varsin om de skulle vara där borta när vi kommer." Han plockar upp sin andra pistol och börjar sedan gå framåt igen.

"Men...jag är inte säker på att jag kan använda den här." Mumlar jag och ser ner på pistolen i min hand. Visst, jag skulle kunna skjuta någon i handen eller foten eller något annat ofarligt ställe bara för att skydda oss men om jag skulle bli tvungen att döda någon... Jag är inte säker på att jag skulle klara det.

"Om någon är på väg att döda dig måste du skjuta honom först, lova det Samantha." Andrew stannar upp och ser allvarligt på mig. "Det gäller livet här, Samantha. Det är bättre att någon av dem dör än att du gör det."

"Jag antar att du har rätt." Svarar jag med en suck. Det är klart att våra liv går före deras - de är ju trots allt brottslingar som försöker döda oss - men det känns ändå svårt att behöva döda någon; att ha tagit ifrån en annan människa livet, att ha någon annans blod på sina händer. Om jag skulle vara tvungen att skjuta någon kommer det att förfölja mig resten av livet, även om denne någon är en kriminell snubbe som skulle ha dödat mig eller Andrew.

"Du måste lova, Samantha." Han ser allvarligt på mig, han kommer inte att ta ett steg till innan han har fått som han vill. "Lova att du skjuter först."

Jag tvekar en stund men möter sedan hans blick. "Jag lovar."

Han ser på mig en stund till som för att försäkra sig om att jag verkligen menar det och sedan vänder han sig mot stigen framför oss igen. Medan vi går framåt känner jag pistolens tyngd i min hand som en konstant påminnelse om att jag snart kanske kommer att ha bestulit en annan människa livet.

Vi går i en dal och det är betydligt grönare än på andra sidan bergen. Framför oss går som en liten upptrampad stig som männen förmodligen har skapat. Det är ganska glest mellan träden men det är ändå tillräckligt många för att det ska kunna kallas skog.

Det är fortfarande soligt och varmt men inte alls lika kvavt som när vi vandrade över bergen. Luften här nere är mycket mer syrerik och det är helt underbart att kunna gå igen utan att flåsa av utmattning.

"Håll dig bakom mig." Andrew håller ut ena armen för att hindra mig från att gå för långt fram.

Jag saktar motvilligt ner lite och går snett bakom honom med pistolen riktad framåt. Vi båda går med utsträckta armar och är redo ifall att någon skulle dyka upp. Jag vill inte tänka på vad som skulle hända då så jag fokuserar bara på att fortsätta gå och leta efter minsta lilla spår av rörelse.