365 Dagar

Kapitel 1:

Hej! :D "Röda Tårar" fick ju ett halvt VÄLDIGT abrupt slut, men jag kommer förmodligen att gå tillbaka till den berättelsen och avsluta den om ett tag. Bara så att ni vet ;)

(Förmodligen ett väldigt långt tag, men that's off the point.)

Men nuu ska vi fokusera på den här berättelsen istället! 8D Detta kommer också att vara en fantasyberättelse, så om någon där ute inte tycker om fantasy kan du bara lämna den här berättelsen bakom dig istället för att lämna en massa dryga kommentarer som ingen tycker om att läsa. 

Tack.

Och jag planerar på att göra lite kortare kapitel hädanefter (men det gäller inte för detta kapitel, hehe), för då behöver ni kanske inte vänta lika länge på ett kapitel, och jag får upp kapitel snabbare och slipper få typ ångest för att ni inte får läsa nåt -.-

It's a win-win.

Men nu kan vi väl börja? 8)

(FÖRRESTEN; I typ mitten av kapitlet står det att blondiner är dumma. Jag vill bara klargöra för er att jag inte tycker att blondiner är dumma. Det är hårsistiskt, okok? Och jag kan väl lika gärna ta detta på en gång; jag vet inte detta själv än, men Jade kanske kommer att ha lite skumma åsikter senare i boken, men om det är något taskigt eller homofobiskt eller sånt så ska ni bara veta att jag själv inte står för det. Fan, jag är homosexuell själv, så att-eeh JA.)

§§§

    Jag lät boken sjunga ner i knät med en suck. Vad var det för sabla slut på en bra bok? Jag skakade på huvudet och reste mig upp från den hårda soffan. Jag kilade in Hemligheternas Rike mellan Monstrets Dotter och De Vises Sten och smekte lätt den mörkblå bokryggen innan jag plockade upp den svarta tygväskan från golvet. 

    Det var tredje gången i rad jag kommit hit istället för att gå till skolan; biblioteket var som en fristad för mig. All den kunskapen, bunden i hundratals böcker; alla de världar, bundna i hundratals böcker. Det var underbart att få lämna världen jag levde i, om än bara för några timmar.

    Jag gick förbi bokhylla efter bokhylla och stannade framför receptionen. Karen, bibliotekarien, satt bakom den oljade träbänken med en uppslagen bok framför sig. Hon sköt upp de runda, stora glasögonen på näsryggen med en penna och såg snabbt upp på mig. Hon reste sig upp.

    "Vad tyckte du?" frågade hon med ett finurligt leende på läpparna. Det var hon som tipsat mig om De Utvalda, och trots att slutet i den sista boken inte var särskilt bra så kände jag en slags tomhet inom mig. Det var det sista jag skulle se av Katsa, Po och Bitterblue. 

    "Första boken var den bästa," sa jag och log snett. "Som alltid." Karen skrattade lågt och slog ihop boken framför sig. Jag suckade djupt efter en blick på klockan bakom Karens huvud. 

    "Jag måste hem. Vi ses imorgon," log jag matt och vinkade tafatt innan jag svängde runt och långsamt gick mot utgången. "Vänta-vänta-vänta!" Karen sköt fram från bakom disken och klev, med långa steg, fram till mig. Jag vände mig frågade om och förde en vågig, svart hårlock bakom örat. 

    "Du lovade mig att du skulle till skolan imorgon," sa Karen och såg genomborrande på mig. Jag svalde hårt. Blinkade bort fukten i ögonen och rättade till skinnjackan. 

    "Jag kan inte gå dit. Du vet det," sa jag bara och såg bedjande på henne. Hon suckade, tog av sig glasögonen och gnuggade sig i ansiktet med händerna. "Jade... du är sjutton år och går andra året på gymnasiet; du kan inte bara skita i din framtid såhär! Och du kan inte springa från de där jävla idioterna för alltid, vet du. Du måste-"