Lämna mig inte

29. What happens in the cave stays in the cave

"Gärna för mig." Jag slänger min ryggsäck bredvid hans och hukar mig bredvid den.

Jag plockar upp en påse med frysmat, jag tror att det är makaroner och köttfärssås eller något sådant. Andrew räcker mig termosen med varmvatten och jag häller i lite medan jag rör om med en sked. Sörjan som bildas i påsen ser ungefär ut som barnmat, sådan där på burk som barnen får under tiden då deras mat är mer lik hundarnas än människornas.

"Varsågod" jag räcker påsen till Andrew som ett tecken på att han får smaka först. Det är faktiskt en fördel med att han är med mig; om jag är osäker på någonting kan jag bara skicka Andrew att prova först och om han skadas eller dör så vet jag att jag inte ska göra likadant.

Han sticker ner sin sked i påsen och gör en grimas efter att ha luktat på maten. Trots det för han skeden till läpparna och smakar på sörjan. Direkt när han har fört in skeden i munnen reser han sig upp och vänder ryggen till mig samtidigt som han sticker ner skeden i påsen igen.

"Men ey! Om det var gott vill jag också ha!" Jag rusar fram till honom så snabbt jag kan (jag vet inte om man kan kalla det rusa när jag haltar fram i samma takt som min mormor).

"Det kan du glömma, det här delar jag inte med mig av." Han håller upp påsen i luften samtidigt som han för in en full sked i munnen.

Jag sträcker mig efter påsen men når inte längre än till hans armbåge. Han lyckas på något vis få i sig fler skedar med mat under tiden och jag börjar bli orolig över att det ska ta slut innan jag får tag på något.

"Andrew!" Ryter jag och fortsätter att dra i hans arm.

Han skrattar och lägger armen om min rygg så att jag får påsen framför mig och jag sticker direkt ner min sked för att få ett smakprov. Ärligt talat ser det inte alls aptitligt ut, det är trots allt bara en fryst oidentifierad klump och vatten. Men hungern kan göra att det mesta smakar gott och så måste vara fallet nu för det smakar gudomligt.

"Mmh" Jag blundar och tuggar långsamt i mig den första tuggan för att få den att räcka så länge som möjligt.

Det smakar faktiskt mycket godare än vad jag hade förväntat mig men det kanske beror mycket på att jag inte har ätit riktig mat på flera dagar. Okej, riktig mat kanske inte är det bästa ordvalet för den här maten men det är åtminstone mer än en morot.

Vi turas om att sticka ner våra skedar varannan gång och varje gång försöker jag få med extra mycket. Det resulterar dock bara i att jag inte får in allt i munnen och att det istället hamnar runt om munnen som på en barnunge.

"Vänta, du har mat d-" Andrew torkar bort mat från min mungipa och när jag höjer min blick och möter hans tystnar han mitt i meningen.

Jag tror att vi förvånades lika mycket båda två över gesten. Han står visserligen fortfarande med armen om mig men det är inte samma sak, det här skapar en slags spänning i luften. Han torkar bort det sista med fingret och räcker mig sedan påsen.

"Du kan ta det sista nu om du vill."

"Naw försöker du låtsas att du är snäll och osjälvisk?" Frågar jag med tillgjord röst och ler upp mot honom. Jag vet inte när det hände men plötsligt står jag bara ett par decimeter framför honom.