KAPITEL 1

29 2 6
                                    

Detta kapitel blev kortare en jag trott :/ Men det blir bättre i andra kapitel!

Jag vaknar svettig, jag kollar upp på klockan, tio i sju. Det är ingen idé att försöka somna om. Jag smyger försiktigt ut ur rummet. Jag stänger ytterdörren ljudlöst och går ut i friska luften.

Jag sätter mig på en bänk ute i trädgården. Det har varit många terrordåd i landet på senaste tiden och på tv så spekulerar de om det kommer bli krig.

Jag och min familj bor i en stad där tre terrordåd har inträffat varav det senaste för fyra dagar sedan, då det var en politiskt debatt  här.

Presidenten blev skjuten för två veckor sedan och landet har varit instabilt sedan dess, nej landet blev instabilt när terrordåden tog fart. Nu är det ännu mer instabilt nästan kaos.

Jag kollar in i huset och ser hur en lampa tänds jag avbryter mig själv i tankevärlden och går in.

Mamma ler mot mig när jag kommer in.
"Du verkar vara morgonpigg", säger mamma.

Nej jag är motsatsen till morgonpigg. Eller det var jag iallafall innan terrordåden började ta fart.
"Jag hade en ny mardröm",säger jag och hjälper mamma att duka fram frukosten.

Mamma kollar på mig, försöker få ögonkontakt men jag kollar bort. Rädd för att bli sedd som liten och
oskyldig.

"Jag vet att det är svårt, med terrordåden men du måste försöka tänka på annat". 

Jag suckar högt. Det kommer bli omöjligt, jag kollar upp på mamma ser på henne med en bekymrad blick. Hon ler, men leendet når inte ögonen.

Jag slår numret till Olivia, min bästa kompis. Jag har fler vänner fast det är några från skolan som jag är med ibland på rasten.

Det går fram två signaler innan Olivia svarar, "Olivia här" som hon alltid brukar säga när hon svarar.

"Hej det är Diana" säger jag,.  Jag blir alltid glad när jag pratar med Olivia.
"Hej! Jag skulle precis ringa dig. Vill du träffas?" Hon låter exalterad på rösten, vilket betyder att något bra har hänt.

"Jag ska bara borsta håret" säger jag.
"Skynda dig" säger Olivia och jag kan höra att hon ler. Jag avslutar samtalet och går till badrummet och rotar efter en hårborste.

Jag plingar på dörren till Olivias hus. Jag hör att någon springer till dörren, antagligen hennes lillebror Filip. Dörren öppnas och där står Olivia. Hon ler med hela ansiktet,  det ser ut som hennes snövita tänder täcker halva ansiktet.

Hon tar min hand och drar in mig i huset. I all hast får jag med mig dörren, jag krånglar av mig skorna så snabbt jag kan och följer sedan efter upp för trappan till Olivias rum.

Jag sätter mig i skrivbordsstolen mittemot Olivia som sitter på sin säng.
"Nu får du faktiskt säga vad som har hänt" säger jag. Ett nytt leende visas på Olivias läppar.

"Jag är tillsammans med Jakob".

Hon låter glad när hon säger det. Det gläder mig, hon har varit kär i Jakob i all evighet.
"Vi kan väl gå ut och prata?" Säger jag, det är varmt inne och väldigt fint väder.
"Smart idé" Säger Olivia och börjar gå mot trappan.
Jag är henne tätt i hälarna. Jag kollar mig omkring när jag kommit nedför trappan. Det ser ut som vanligt alla gånger jag gått där. Men något är fel jag kan inte sätta fingret på vad.

Det är då jag ser dom, sprängladdningarna.

EscapeUnde poveștirile trăiesc. Descoperă acum