Lämna mig inte

28. Maybe I'm not an angel either

Jag öppnar ögonen igen och ser på Andrew som sitter ett par meter ifrån mig.

"Jag är okej, förutom att jag känner mig halvdöd och snart kommer att vara heldöd så är jag helt okej." Jag ger honom ett sarkastiskt leende men suckar sedan. "Förlåt...jag är bara så trött på...allt."

"Det är lugnt, jag förstår vad du menar." Suckar han; även han verkar ha gett upp försöken att hålla stämningen uppe nu.

Jag ser på honom när han reser sig upp och börjar rota i en av väskorna. Han plockar upp förbandsväskan och kommer sedan fram till mig och sätter sig på huk bredvid mitt skadade ben. Jag studerar hans varenda rörelse när han försiktigt börjar lirka upp förbandet runt mitt sår. Bandaget är alldeles blodigt nu och det ser inte särskilt fräscht ut; jag hoppas verkligen att såret inte blir infekterat, vi har tillräckligt med problem redan.

Jag lyfter lite på benet medan han snurrar bort bandaget och när han slutligen får bort det gör jag en äcklad grimas. Såret har börjat läka lite redan och blödningen har stoppats men det är fullt med torkat blod runt omkring och det ser ut att vara ungefär fyra gånger större än vad det egentligen är.

Han stoppar ner handen i förbandsväskan och plockar sedan fram en liten flaska och ett par näsdukar.

"Det här kommer att svida lite." Han ser mig i ögonen som för att försäkra sig om att jag tillåter vad han gör och sedan skruvar han av korken på flaskan.

Han häller lite av vätskan på den ena näsduken och jag biter ihop käkarna medan han sätter den mot såret. Det svider genast till och jag spänner mig för att inte skrika rakt ut och sparka till honom. Hans rörelser över såret är försiktiga men det känns som om det vore gift han hade på näsduken; det svider sjukt mycket.

När han äntligen är färdig slappnar jag av igen; mina ögon började till och med tåras på grund av svedan.

Jag studerar hans ansikte medan han plockar fram ett nytt bandage och börjar snurra det runt mitt ben som nu ser betydligt bättre ut. Han ser väldigt allvarlig och koncentrerad ut och hans käklinje är tydlig när han biter ihop käkarna medan han noggrant lägger om mitt sår. Hans rufsiga hår ser nästan ut att ha blivit mörkare - förmodligen på grund av att han inte har tvättat det på ett tag nu - och han har en blåtira runt ena ögat som jag antar att han fick när de anföll honom innan de tog med honom till det där stället. Hans ögonbryn är tydligt markerade och så där lagom buskiga och hans ögonfransar är långa och mörka. Trots att han är smutsig och har en blåtira ser han bra ut; jag förstår inte hur han lyckas med det; jag kan bara föreställa mig hur jag själv ser ut just nu.

"Sådär" han släpper mitt ben och stänger igen förbandsväskan innan han höjer blicken till mitt ansikte.

"Tack" jag ler tacksamt mot honom och det känns som om något i hans blick ändras. Faktiskt så kändes det som om något i mig ändrades också, jag vet inte vad, det kändes bara...annorlunda, som om något skedde just i det ögonblicket då våra blickar möttes.

Vi ser på varandra en kort stund till innan han reser sig upp och går bort till väskan för att stoppa ner förbandsväskan igen.

Maten har vi bestämt oss för att försöka spara på så länge som möjligt så vi kommer inte att äta förrän vi är totalt utsvultna.

Jag lägger mig ner på rygg igen och ser upp mot himlen som är alldeles klarblå; jag skulle inte klaga om det dök upp några moln nu. Som tur är kom vi ihåg att köpa solkräm, annars hade vi nog varit som två hopskrumpna russin vid det här laget.