Lämna mig inte

27. Wanderer

Det jag säger är faktiskt ingen lögn; vi ska ut och vandra, jag utelämnade bara en del detaljer, till exempel att vi är jagade av ett kriminellt gäng som försöker att döda oss...

"Jaha vad kul; var någonstans?" Han låter intresserad men jag vet att jag inte kan svara på frågan; ingen kan få veta var vi är, inte ens Max.

"Du vet ute i naturen." Svarar jag skämtsamt.

"Vad har du hittat på den senaste tiden då?" Frågar jag snabbt innan han hinner fråga något mer om var jag är.

"Jag har börjat plugga igen så snart kan jag göra slutproven inför min examen; sedan blir det jobb som läkare."

"Wow, lycka till!" Utbrister jag.

Att han snart har tagit läkarexamen imponerar verkligen på mig, men samtidigt ger det mig ångest; jag har inte ens börjat plugga än och han är redan inne i "vuxen-livet". Jag vet inte vad jag känner för Max egentligen; han verkar vara en toppenkille - nästan för bra för att vara sann - så jag skulle verkligen vilja känna något, men jag gör inte direkt det.

Andrew är långt ifrån lika perfekt som Max; medan Max studerar och lever ett tryggt liv åker Andrew runt på livsfarliga uppdrag och jagar kriminella som försöker döda honom. Trots det dras jag lite mer till Andrew; det måste jag erkänna, om än motvilligt. Andrews liv är mera spännande och det skiljer sig mer från mitt trista liv som jag hade innan, dock är jag inte säker på vad som är bäst; ett spännande liv där man hela tiden riskerar att bli dödad, eller ett tryggt liv där man riskerar att bli uttråkad.

Det är inte så att jag väljer mellan Andrew och Max på det sättet; det är bara det att jag börjar känna saker för Andrew nu som jag egentligen inte vill känna och det känns fel att hålla Max väntandes om jag inte är säker på att jag är intresserad.

Nu har jag i alla fall andra problem som är betydligt större än mina känslor så när vi har lagt på stänger jag av mobilen och stoppar ner den i fickan.

"Du är medveten om att jag inte kan ta ett endaste steg va?" Jag ser på Andrew med en bister min men han bara nickar och kliver ur bilen.

Jag vet inte hur han har tänkt sig att vi ska kunna vandra bland berg när jag inte ens klarar av att stå upp själv. Mitt ben gör alldeles för ont och jag har ingen aning om hur lång tid det tar för en skottskada att läka.

"Jag får bära dig den första biten så får du gå själv så snart du klarar av det." Han sticker in huvudet i baksätet för att hjälpa mig ut men jag bara stirrar misstroget på honom.

"Hur ska du kunna bära mig och ryggsäckarna?" Frågar jag; vem som helst kan räkna ut att det inte går.

"Jag löser det; vi har inget annat alternativ." Han kilar in armarna under min kropp och lyfter sedan ut mig ur bilen.

Den gassande solen överväldigar mig genast när jag kommer ut i ljuset; jag hade ingen aning om att det fortfarande var så här varmt ute. Sommaren börjar närma sig sitt slut så temperaturerna borde sjunka snart och om vi ska orka vandra runt här ute i vildmarken och klara oss med det vattnet vi har lär de vara tvungna att göra det.

"Ta ryggsäcken på taket; om du bär den borde vi klara oss en bit i alla fall." Andrew går närmare bilen igen för att jag ska nå ryggsäcken och jag sträcker mig efter den för att lägga den i knät.