Lämna mig inte

23. They're here

"Okej, det kanske jag skulle, men jag gjorde inte det." Tillägger han och jag skrattar. Jag antar att han talar sanning; han ser faktiskt ut att göra det.

"Du sa att han inte var någon speciell, men han verkar bry sig en del om dig." Påpekar han sedan och jag ser misstänksamt på honom.

"Du sa att du inte hade läst..."

"Jag har inte läst, bara ett som dök upp på skärmen precis när jag skulle stänga av den." Svarar han med en oskyldig min.

"Tja...jag däckade som sagt i hans trädgård så han kanske känner att han behöver hålla koll på mig så att jag inte gör något mer dumt." Skämtar jag.

"Som att gå och bli kidnappad eller något?" Frågar Andrew och flinar roat.

"Ja, något sådant." Svarar jag och ler.

***

"Vad sägs om det här?" Jag kliver ut ur provrummet iklädd en lång, snäv kjol och en pälsväst, samt en stor solhatt och ett par tantiga solglasögon som är så där uppåtböjda i utkanterna.

"Hatten är inte din stil riktigt, prova den här." Andrew räcker mig en rosa, lite mindre hatt och jag byter ut den jag har på huvudet mot den.

"Bättre?" Frågar jag med händerna på midjan i en fin pose.

"Definitivt" Han försöker vara allvarlig men lyckas inte riktigt och börjar le istället.

Det här är vad vi har hållit på med den senaste timmen; provat massor med fula kläder bara för skojs skull. Det har faktiskt varit riktigt roligt och det som hände igår är bortglömt sedan länge.

"Prova det här." Jag plockar ner en lång kappa från en galge och räcker den till Andrew.

"Den här också!" Utbrister jag och räcker honom en hög, svart hatt.

Han går in i provrummet och kommer sedan ut med kappan på sig. Han får syn på en käpp bredvid sig och tar den i ena handen och sätter på sig hatten med den andra.

"God dag" Han går fram till mig och sträcker ut handen och pratar med någon töntig röst som får mig att skratta.

"Ursäkta?" En dam dyker plötsligt upp och både Andrew och jag rätar på ryggen.

"Det var några stimmiga ungdomar här innan, har ni sett dem?" Frågar hon kisar mot oss.

"Nej, jag har inte sett någon." Svarar jag förvirrat; jag trodde vi var de enda ungdomarna här inne.

Vänta.

Hon menar oss!

"Dagens ungdomar gör en oroad om hur framtiden kommer att se ut." Muttrar hon och lunkar iväg mot utgången.

"Ja, det är förfärligt." Svarar Andrew och imiterar rösten av en gubbe.

Så fort tanten har lämnat butiken brister vi ut i skratt och hamnar sittandes på golvet utanför provrummet.

"Hon...såg inte...att det var vi!" Skrattar jag och håller mig för magen som börjar göra ont av allt skrattande.

"Det är väl inte så konstigt, vi är ju så stiliga nu; vem kunde tro att det är vi som är de stimmiga ungdomarna?" Frågar Andrew med samma röst som han använde när han pratade med tanten.