Lämna mig inte

22. It all started with a kiss...

"Okej då, ring mig imorgon så att jag får höra mer om vad som hände." Säger hon bestämt och jag hindrar mig själv från att sucka. Det gör inte precis saken lättare att hon vill ha fler detaljer; det betyder bara att jag måste ljuga ännu mer för henne.

Vi lägger på och sedan tvekar jag med tummen över Matthews nummer. Om jag tycker att det var svårt att övertyga Madison var det ändå ingenting jämfört med hur svårt det kommer att bli att övertyga Matthew; han och jag är mycket närmare vänner än vad Madison och jag är och han kommer inte att nöja sig med "jag-är-okej-snacket."

"Samantha?" Andrews röst utanför dörren påminner mig om att han fortfarande är där.

"Stick!" Ryter jag.

Jag har massor att ordna upp med nu på grund av honom så det minsta han kan göra är att hålla sig borta.

Jag tar ett djupt andetag innan jag trycker på Matthews nummer och lyfter mobilen till örat. Tur att jag är en bra lögnare i alla fall.

***

Efter att ha pratat med både Matthew och polisen lägger jag ifrån mig mobilen och suckar. Det tog en hel evighet att övertyga Matthew om att jag mår bra och ärligt talat tror jag inte att han är helt och hållet övertygad än. Polisen gick förvånansvärt lätt; de orkar antagligen inte bry sig. Jag sa att jag mådde bra och att jag har åkt iväg på semester ett tag för att återhämta mig och det köpte de med en gång.

Matthew blev sur på mig för att jag vägrade låta honom ringa polisen men till slut gav han med sig ändå; jag vägrade ge mig när det gällde det. Jag berättade samma historia för honom som för Madison fast med lite fler detaljer den här gången. Jag lovade också att höra av mig emellanåt och sa att jag inte skulle vara borta så länge till. Han protesterade mycket gällande att inte polisanmäla gänget men jag insisterade på att vi borde låta det vara; de är långt bort nu och de var ute efter pengarna på caféet inte mig, alltså kommer de inte att jaga mig.

Jag mår dåligt över att behöva ljuga så här mycket för mina vänner men det är bäst så; både för min del och för Andrews.

"Samantha? Kan du inte komma ut snart?" Frågar Andrew otåligt på andra sidan dörren; jag har suttit här ett bra tag nu.

Jag suckar och reser mig upp från toalettstolen. Matthew har redan pratat med de andra killarna så jag behöver inte kontakta någon mer just nu. Jag saknar dem verkligen; det är först nu som jag inser hur länge jag har varit borta; jag har inte koll på exakta antalet dagar, men det är många.

Jag låser upp dörren och knuffas nästan omkull av Andrew som snabbt rusar in i badrummet och stänger dörren efter sig.

Och jag som trodde att han ville att jag skulle komma ut för att han skulle be om ursäkt...

Jag sjunker ner på sängen med en uppgiven suck. Jag undrar hur länge det här ska pågå; hur länge jag ska vara tvungen att fly innan jag kan komma hem till mitt vanliga liv igen. Fast nu när jag tänker på det så är mitt vanliga liv rätt så tråkigt; jag har alltid gillat äventyr och jag har tröttnat på att bo i den där lilla hålan där det aldrig händer någonting. Men det var inte riktigt såhär som jag hade tänkt mig "äventyr".

***

"Du har en del att förklara." Snäser jag och ställer mig med armarna i kors.