Han som avvisade mig

planen

Alexanders POV

Nu sitter jag här igen. I samma rum och i samma stol och kollar på Angelica. Hon har ett stort bandage runt halsen och nacken för att stoppa blödningen. Hon har visserligen slutat blöda men det är riskfullt att ta bort bandaget. Hon är lika blek som månen på en svart himel och hennes läppar är nästan lila. Det har bara gått några timmar sen striden men hon har än inte vaknat och jag väntar på svaren från Kate.

Anton är här i rummet också men han ligger i soffan och sover. Haley ligger i rummet bredvid Angels och jag har nu fått veta att hon kommer att klara sig. Alpha Chris kom fram till mig och jag såg glädje och lycka i hans ögon. Jag önskar bara att jag också kan få känna dem känslorna igen.

"Alpha Alexander." hör jag Kates röst bakom mig och jag kollar dit. Hon står vid dörren med sin vita rock på sig och i händerna har hon ett block. Jag reser mig upp och går fram till henne. Jag sträcker fram armarna mot henne och hon glider in i min famn. Det känns så fel att ha Kate i min famn men hon är den ända som kan trösta mig och hon är som en lilla syster för mig. Jag lägger mitt huvud på hennes axel och känner klumpen i magen växa. 

"Jag är ledsen, Alpha Alex." mumlar hon och jag släpper henne och går tillbaka till Angel. Jag sätter mig försiktigt på sängen vid hennes höft och är noga med att inte nudda henne. Jag tar hennes hand i min och kollar ner på henne. Om hon.. dör.. så dör mitt hjärta med henne. Vad skulle jag göra utan henne? Jag kommer ihåg när jag höll henne igår när hon sov och jag trodde aldrig att det skulle bli sista gången. Jag saknar hennes leende, hennes skratt och till och med hennes röst. Kommer jag någonsin få höra hennes röst och se hennes underbara leende?

"Hur är det med henne?" frågar jag tyst och kollar upp på Kate. Hon suckar och går till Angelicas andra sida. "Hon är i koma." säger hon snabbt och klumpen i magen växer.

"Hur länge?" frågar jag smärtsamt och klämmer Angels hand.

"Det kan ta upp till 3 månader, eller mer." säger hon och jag morrar. 3 månader!? Hur ska jag kunna vara utan henne så länge?

"Men du måste veta en sak... om hon-" börjar hon men jag avbryter henne snabbt.

"När. Inte om. När."  Kate nickar och ursäktar sig. Jag kan inte höra om hon vaknar. Hon måste vakna. Hon måste komma tillbaka till mig.

"När hon vaknar så kommer hon kanske.. hon kanske har minnes förlust då. Hon kanske inte kommer ihåg dig." säger hon och jag skakar på huvudet. Vadå inte komma ihåg mig? Jag är hennes mate! "Jag är ledsen, Alpha Alex." säger hon och sträcker sig över Angel och klappar min hand. Jag nickar och hon går ut. Jag kollar på Angel och mitt hjärta brister.

Tårarna tränger sig fram i mina ögon och jag låter dem rinna nedför mina ögon. Jag klarar inte det här. Det är så smärtsamt. När Kate kom in så kände jag ett svagt hopp men försvann direkt när hon sa att hon kanske inte kommer ihåg mig. Hon måste komma ihåg mig! Jag ätnker tillbaka till striden precis när jag fick syn på henne. Den förbannade bruna vargen över henne och biter henne i nacken. Allt blod som kom från Angel.. allt det där fruktansvärda blodet.. Jag hade precis hunnit fram till henne när hon vart medvetslös.

Jag ryser av obehag och blockar ut minnet. Jag sätter mig på stolen som står vid sängen och lutar huvudet mot hennes hand.

"Du måste vakna.. snälla. Vakna för min skull. Du måste!" mumlar jag mot hennes hand innan jag somnar där i stolen, med Angels hand i min.

Okänd POV

Jag går runt vid tälten och kollar på dem skadade eller dem döda männen. Men det är en ända person som är i mitt huvud. Den jävla idioten som gick emot order. Det var många som dog i striden men dem flesta skadades bara. Mina befälhavare sitter vid ett av tälten och gör upp en plan hur vi ska kunna krossa Red Moon flocken.

'Var är Finn?´ morrar jag till min Beta och får svar direkt. 'I sjukstugorna.´ Jag går snabbt dit, nästan springer, och morrar när jag får syn på honom. Han sitter på en vit stol och en tjej står och gör rent hans sår vid pannan. 

"FINN!" morrar jag och han vänder sig mot mitt håll snabbt. Jag ser skräcken i hans ögon och jag njuter. Bra att han är rädd, för han kommer ha det svårt när jag är klar med honom. Tjejen som står vid honom nickar mor mig och går snabbt ifrån oss. Han reser sig upp och möter mig.

"Alpha." säger han och nickar men jag bara morrar och slår till honom så hårt att han backar flera steg. Min varg blir tokig och försöker ta kontroll över mig men jag bara blockar ut honom. "Varför trotsade du mina order?" säger jag lugnt och han kollar ner på golvet.

"Hon.. hon bara kom och.. min varg tog över.." säger han och jag knyter handen hårt. Jag tar ett steg närmare honom och känner ilskans eld i min mage flammar upp.

"Jag sa till dig att du inte skulle skada henne!" skriker jag och slår honom i magen och han åker ner på golvet.  Jag sätter mig på huk och tar hans haka och tvingar honom att kolla på mig.

"Jag gjorde det så klart för dig vad jag ville. Men lyssnade du på mig? Nej. Med det ska du straffas." säger jag och jag ser panik och rädsla i hand ögon. Jag skrattar elakt och klämmer hårt om hans haka och han gnyr.

"Men en sak är säkert. Du kommer att få ångra att gu gick emot mig." säger jag farligt tyst och slänger hans huvud till sidan innan jag reser mig upp.

"Snälla döda mig inte. Döda mig inte." mumlar han och jag skrattar. David och Amir kommer fram till oss och jag ler ondskefullt.

"Ta honom till fängelset. Tortera honom tills jag kommer." beordrar jag och dem nickar och tar upp Finn från golvet och släpar honom mot fängelsehålorna medan han skriker och gråter.

Han ska betala för att han skadade Angelica. Han ska få betala hårt. Hon kanske inte överlever och det är hans fel. Jag morrar och tänker på Angelica. Hennes underbara leende och skratt. Oh! Hennes skratt kan få mitt inre att smälta. Hennes röst är som mjuk ny honung och det ända jag vill är att få tillbaka henne. En ända tanke har jag i huvudet. Hon ska bli min. På ett eller annat sätt.

Hon ska bli min.

----------------------

Jag vet att det är kort kapitel men det fick bli det idag ;) Jag hoppas att det inte gör något! :)

1.4K läsare!?! Tack så mycket ni som läser den här och jag blir så lycklig när jag får kommentarer och röster! Kommentera gärna vad ni tycker om berättelsen än så länge!

Vad tycker ni ska hända? Ska hon få minnes förlust eller ska det hända något annat? Är inte rikigt säker än.. men som sagt kommentera gärna och rösta!

Älskar er! <3

-E