Lämna mig inte

15. Two pieces fall into place and a few others are created

Jag låser dörren om mig och ser mig om innan min blick stannar vid ett litet fönster uppe vid taket.

Here we go.

Jag tar ett djupt andetag och går sedan bort till fönstret. Först kollar jag så att det inte är någon inne i något av båsen och när jag ser att det inte är det sträcker jag mig upp för att öppna fönstret.

Den lilla haken sitter precis utom räckhåll för mina fingrar.

Jag ser mig omkring efter något att stå på men sådan tur har jag inte. Jag börjar istället att hoppa upp mot fönstret och puttar upp haken en liten bit för varje hopp.

När haken slutligen lossnar är jag alldeles andfådd av allt hoppande. Jag tar ett par djupa andetag innan jag hoppar upp igen; denna gången för att försöka ta mig ut.

Fönstret är väldigt litet men enligt min bedömning är det precis att jag kommer igenom. Problemet är att ta mig upp dit; det är väldigt svårt när jag inte har något att stå på.

Jag hoppar gång på gång och lyckas till slut få ett bra grepp om fönstrets kanter. Jag sparkar med benen och försöker att sparka ifrån mot väggen men det är lönlöst; jag skulle behöva något att ta tag i på utsidan.

Precis när jag hoppar ner igen för att ställa mig och fundera ut en lösning öppnas dörren.

Jag snor runt och försöker att se oskyldig ut när en liten dam kommer in. Med en gång när hon ser mig vänder hon sig om och ropar till någon där ute.

"Hon är här inne!" Hennes rop är högt och får mig att undra vad sjutton hon håller på med. Varför berättar hon var jag är?! Hur kan hon ens veta vem jag är?!

"Din storebror är orolig för dig; du borde gå ut till honom." Hon växlar med blicken mellan mig och fönstret och sättet hon pratar med mig på får mig att rynka på näsan; det låter som om hon pratar med ett litet barn.

"Min storebror...?" Jag ser misstänksamt på henne men inser snart vem hon pratar om när Andrew dyker upp i dörröppningen bakom henne.

"Kom nu, Sam." Han tar ett bestämt tag om min hand och börjar dra mig ut ur rummet.

"Sluta!" Jag försöker dra mig loss men det resulterar bara i att greppet om min hand hårdnar.

"Hjälp mig! Han är inte min bror!" Jag ser desperat på damen som nu börjar se skrämd ut.

"Det är ingen fara." Andrews röst är lugnande men det gör mig bara ännu mer desperat att få damen att hjälpa mig.

"Hon är bara förvirrad; du vet ju vad jag sa om hennes sjukdom." Han talar tyst till damen som nickar och försvinner ut.

"Nej! Vänta!" Jag ser på henne medan hoppet långsamt börjar rinna ut, men hon vänder sig inte ens om.

"Va fan!" Jag vänder mig ilsket mot Andrew. "Vadå för sjukdom?!"

"Jag sa att du inte alltid visste var du var och att du behövde ständig övervakning av mig så hon var snäll och hjälpte mig att leta reda på dig." Andrew ser ner på mig utan minsta humor i blicken och jag känner hur ilskan kokar inom mig.